Varför jag älskar DagensLax modulerna! (Del 2 av 6)

Hög marginal


För att tjäna pengar finns det egentligen två vägar att gå. Antingen satsar du på stor volym eller på höga vinstmarginaler. Bäst är såklart en kombo! Men måste jag välja så vill jag ha höga vinstmarginaler. Höga vinstmarginaler innebär att jag behöver sälja till färre personer men kan fortfarande tjäna en rejäl hacka. Dessutom underlättas kundhanteringen med färre kunder.

Jag gillar produkter med 60-90 % vinstmarginaler. Vad gäller modulerna bekostar i princip första kunden produktionen av modulerna. För kund nr 2, nr 3 och så vidare har vi mycket höga vinstmarginaler.

Hela det här kriteriet bygger på att jag personligen tror att det är lättare att hitta 10 kunder som betalar mer än 1000 stycken som betalar mycket mindre.

Beslutet kommer forst!

Ska bli intressant att se hur manga av er som kommer orka ta sig igenom detta inlagg utan a,a och o! Sitter pa ett indonesiskt internetfik just nu.. Naval, det ar ett jakla tjat om mitt djembe (bongotrumma) lager pa Bali. Men nu tankte jag tjata om det en gang till och sedan forsoka lata bli i framtida inlagg.

Det var en ren skar impuls att aka hit. Men nar jag googlade och hittade ett "10-days Bali Drum Retreat" slogs jag av habegar. Det sog till i magen och borjade pirra i kroppen. Min magkansla var overdrivet tydlig - det har ville jag verkligen gora. Och sen sag jag priset och tankte "Ah nej". Det var mer an jag trodde. Sa jag slot en pakt med mig sjalv. Skulle jag komma pa ett satt att finansiera lagret inom en vecka (kursdeadline) sa fick jag aka. Annars tough luck.

Det tog mig tva dagar att hitta pa ett satt att finansiera lagret. Jag hyrde helt enkelt ut min lagenhet, eftersom jag anda skulle vara borta da. Inte bara finansierade det mitt lager men det tog mig till Bali dar levnadskostnaderna ar sa pass laga att resan ihop med fickpengar kostar mig lika mycket som att vara kvar hemma i Stockholm. Och just nu ar jag hellre en manad i Indonesien. Resor behover inte alltid vara en utgift, drommer man om att resa finns det resmal dar du fortfarande kan leva som en prinsessa men utan att gora av med lojligt mycket pengar. Passar du dessutom att hyra ut lagenheten under tiden du ar borta kan du till och med fa ett tillskott i reskassan. Det galler bara att tanka lite annorlunda.

Min poang ar. Hade jag inte bestamt mig for att jag ville ga pa lagret forst hade jag inte kommit pa tanken att hyra ut lagenheten. Ar det inte ofta sa att nar du val hittar nagot du verkligen vill gora sa hittar man utvagar? Det ar som att man blir mer fokuserad pa sitt mal och mer kreativ i sina losningar. Men jag tror att beslutet alltid kommer forst.

Nu ska jag ata lunch pa mitt favvostalle dar min ratt kostar 15 kr och cappuccinon 5 kr vilket tillsammans ar mindre en kostnaden for en kaffe hemma. Sedan drar jag antligen till mitt djembelager!

Ha det gott!
M

Om du tror på något, vägra ge upp

Igår träffade vi en möjlig kandidat till nästa 100LAX projekt som vi vill starta igång i slutet av augusti/början av september. Hon hade upptäckt oss i samband med den senaste artikeln i SVD, blivit nyfiken, printat ut hela 100LAX bloggen och läst den innan hon kontaktade oss.

Vi började bland annat att prata om ”Warrior attitude” som jag skrev om i ett av mina tidigaste inlägg. Och som jag helt glömt bort och nu blev påmind om. Efter mötet började jag fundera på ”Warrior attitude” igen, alltså inställningen att vägra ge upp förrän man gjort sitt absolut bästa, utforskat varenda väg och provat varenda lösning.

Vet ni att jag och Carlos sålde för 10.000 kr på två helt nya leads de sista tre dagarna? Och att vi ytterligare slängde ut offerter till två nya kunder motsvarande 18.000 kr under samma tre dagar som vi förmodligen håvar in till hösten. Experimentet avslutades på onsdagen och fredagen innan sa folk åt oss att ge upp. Vi skulle inte nå 100lax målet så det var onödigt att ”slösa mer tid”. Vi vägrade, för vi var inte nöjda med vad vi åstadkommit dittills. Resultatet blev 10.000 kr, förhoppningsvis 28.000 kr. Att ha gett upp tre dagar innan målgång hade alltså kostat oss 10 - 28.000 kr plus en del missnöje.

På onsdagen kände jag mig helt tom i huvudet, för första gången i mitt liv kände jag att jag verkligen testat allt. Jag hade tömt alla utvägar. Alla idéer vi brainstormade fram den sista dagen hade vi redan testat eller så var det något vi inte skulle ha en chans att rodda ihop på en dag. Vi slängde iväg lite mail på måfå till nya företag. Jag fick ytterligare två leads att följa upp till hösten och vi kläckte en föreläsningsidé som vi ska titta närmare på efter sommaren. Att ha gett upp den sista dagen hade alltså kostat oss två nya leads och en briljant idé. Men sen var det tvärstopp, så vi packade ihop och firade stort med champagne!

Jag får frågan om jag är nöjd ”trots att vi inte nådde 100lax målet” en del. Jag är nöjd, riktigt nöjd och rätt stolt, men har haft svårt att förklara varför utan att få det låta som en ursäkt. Igår när jag läste ett kapitel i ”The monk who sold his Ferrari” av Robin Sharma trillade poletten ner.

”There are no mistakes – only lessons. See setbacks as opportunities for personal expansion and growth”

  

Om du tror på något, ge inte upp utan se varje motgång som en lärdom och därmed ett steg framåt.

För resultat och framgång kan inte bara mätas i pengar.

På söndag drar jag på ett 10-dagars djembeläger på Bali!

Söndagstankar om snällhet.

I förrgår var jag hemma hos Carlos och plockade av en händelse upp en bok. Jag läste bara 10 sidor men har tänkt mycket på den sen dess. Boken hette Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Jag kände igen mig. Ordet snäll används ofta nedlåtande. Saker som "snäll som en ko" eller "hon är väl säkert snäll (även om..)" är i alla fall saker som har undsluppit mig.

Jag kände mig som sagt träffad. Jag har inte tyckt om att bli beskriven som "snäll". Jag har inte tyckt om det eftersom jag har laddat ordet med menlöshet och att inte stå upp för sina åsikter, helt enkelt att vara mesig. Dessutom har jag tänkt att med snällhet kommer man ingen vart. Stefans definition var istället "en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska." De 10 sidorna fick mig att tänka till. Hur kommer det sig att ordet har fått en sådan negativ klang när det är något vackert och eftersträvansvärt?

Min kompis Maria är den snällaste person jag vet, i ordets absolut bästa betydelse. Hon är en person med "etiken i sitt hjärta". Det skulle aldrig ens falla mig in i att kalla henne dum, naiv eller mesig. Tvärtom skulle de orden jag beskriver Maria med vara stark, rolig, klok, varm och en person som behandlar alla med respekt. Hon anstränger sig för att vara snäll. Hon är faktiskt en av de få personer jag känner som anstränger sig för att vara snäll. I alla lägen.

Jag och Carlos diskuterade detta lite. "Jag förstår inte varför man slutar vara snäll mot dem man bryr sig om?" sa Carlos. "Det gör man väl inte!" protesterade jag. Igår fattade jag vad han menade, eller åtminstone min tolkning av vad Carlos sa. Är det inte så att du tillåter dig själv att bete dig lite illa mot dem du bryr dig mest om? De kommer liksom finnas kvar där så du behöver inte alltid anstränga dig för att vara snäll. Jag tror jag är sådan i alla fall och det får mig att skämmas. Nu tror jag att få personer skulle kalla mig elak. Men att fortsätta vara snäll när man är stressad, trött, frustrerad, arg osv är en konst. Att fortsätta hålla respekten för dem man bryr sig om eller dem man knappt känner i dessa lägen är en konst. Att inte gå över gränsen där man börjar rättfärdiga sitt beteende inför sig själv med "han/hon förtjänade ändå att få höra det" är en konst.

Och utan att ha läst boken tror jag att det lönar sig att lära sig den konsten och att framgång kommer till den som ständigt försöker bli bättre på att hålla "etiken i sitt hjärta". Man tjänar alltid på att vara snäll och respektera andra. 

Jag kommer sluta säga "Du är för snäll" till Maria. För hon är ett föredöme på alla sätt och vis.

Letar du fel så hittar du det!

Ojoj. Ingenting från mig på flera dagar och så kommer två blogginlägg direkt efter varandra. Fast detta inlägg kommer inte vara långt, för poängen är väldigt enkel:

Letar du fel så kommer du hitta det. Letar du rätt så kommer du hitta det. Det finns alltid två sidor av samma mynt och du väljer vilken sida du vill titta på.

Vi människor är programmerade att leta fel. Som min mentor brukar säga - redan som små fick vi köra leken "Finn Fem Fel". Ni vet, man ställer två likadana bilder bredvid varandra och sedan ska man hitta 5 saker som inte stämmer överens mellan bilderna. Leken går alltså ut på att finna fel. Redan då börjar det. Sedan fortsätter det. Vi letar fel. "Är något för bra för att vara sant, så är det inte sant". "Det är svårt att hitta ett jobb/lägenhet/den rätte". Guess what? Med den inställningen blir det mycket riktigt svårt att hitta det. Letar du fel kommer du hitta fel. För fel finns det alltid. På samma sätt som det alltid finns rätt. Om du väljer att se det istället.

Är det inte intressant att av 30 stycken positiva saker som vi föreslog i dagens inlägg så kommenterar Anonym på EN sak som denne tyckte var fånig. Varför inte kommentera de 29 sakerna som var bra istället? Jag fattar inte sånt. Det är samma sak som när man hade 90 rätt av 100 på ett matteprov i skolan. Inte fasen stod det "90 rätt". Nejdå, det stod "10 fel". I mina ögon är detta helt obegripligt.

För istället för att bygga sitt eller andras självkänsla och självförtroende så bryter vi ned det genom att leta fel och sedan när vi väl hittar dem, för det kommer vi alltid göra, triumferande lyfta fram dem. "Titta, jag hittade ett fel, vad var det jag sa!". Grattis, hoppas det gjorde dig lyckligare.

Själv vägrar jag vara en sådan person.

När det väl händer så händer det

Nu är vi snart halvvägs i 100LAX experimentet och folk frågar mig "Hur går det, har ni börjat tjäna några pengar än?", "Hur många startsidor har ni?", "Har ni kirrat något företag än?". Jag vet att jag inte borde, men jag blir ändå stressad av det.

Jag får lite nervösa sammanbrott titt som tätt då jag lägger mig ner med pannan på bordet och muttrar "Vad håller vi på med? Carlos kommer vi verkligen klara det här?". Varpå min fantastiska kumpan garvar, klappar mig på axeln och säger "Självklart!". Precis vad jag behöver höra.

När det väl händer så händer det. Och då kan det gå rasande snabbt. Malcolm Gladwell myntar uttrycket sociala epidemier i sin bok "The Tipping Point". Med sociala epidemier menar han att precis som ett virus eller en sjukdom kan börja hos en endaste person och inom en vecka ha smittat ner hundratusentals personer så kan även idéer och beteenden smitta och sprida sig väldigt väldigt snabbt. Han menar att vi ofta förväntar oss att saker och ting sker sakta men säkert och att det finns något samband mellan orsak och verkan, men det behöver alltså inte vara så. Småsaker kan göra en enorm skillnad, när de väl tar fart och plötslig inträffar allt samtidigt. Det är som att ena dagen vet ingen vad Canada Goose är, och dagen efter ser man varenda kotte på stan ha en. Eller när man säger "Det är så typiskt. Först hände inget, det var total öken. Och sedan kom allt på en gång".

Det frustrerande med "tipping points" är att det är svårt, om inte omöjligt att förutspå exakt när genombrottet kommer. Det gäller bara att ha tillit till ATT det kommer om du jobbar fokuserat och målinriktat. Jag försöker tänka så när jag inte få de resultat jag önskar i jobbet, privat eller livet i allmänhet, nämligen att om jag behåller tilliten så kommer det lösa sig. Även om det är allt annat än lätt att tänka så när man är mitt i det.

Det skulle bara vara så skönt med ett sälj denna vecka.

Mediaträning och gult är tydligen inte fult. Tvärtom.

Idag har jag alltså skippat jobbet för att mediatränas av Elaine Bergqvist (i förebyggande syfte). Jag var lite grinig på morgonen. Tror att jag hade sovit för länge men kom snart igång. Sjukt intressant detta! Så jag är ju helt enkelt tvungen att dela mig av lite insikter från dagen.

Jag har förstått att vi människor är ganska enkla och att kroppspråket och rösten är ett. Försök att säga " det var roligt", höj rösten mot slutet och se vad som händer med kroppen. Den studsar med! Det går knappt att säga det utan att studsa på något vis. Jag försökte själv flera, flera gånger och det bästa jag kunde göra var att sitta stel som en pinne. Och studsa med ögonbrynen. Typ. På samma sätt kan du alltså göra tvärtom. Få kroppen att göra vissa saker medan du pratar och rösten kommer då följa efter. Sitter du exempelvis ner och knäpper händerna som en nyhetsläsare kommer du strax prata som en också. Om du vill vara seriös, börja efterapa en nyhetsuppläsare. Vill du vara lite hetsig, börja bete dig som en sportkommentatör osv. Rösten kommer följa efter.

Jag fick också ljuga. När du ljuger beter sig kroppen på samma sätt som när du är nervös. Elaine skulle alltså hitta mina "tics", vad jag gör omedvetet när jag blir osäker. Svaret blev: Jag har en död högerarm. Den slutar röra på sig. Bara hänger slappt nerför sidan. Som om all blodtillförsel klipps av. Så nu vet ni det. När jag ljuger eller blir nervös rör jag inte min högerarm. Och blir i övrigt lite av en staty.

En annan sak som jag fastnade för var vikten av färger och vad de signalerar. Om du vill synas finns det fyra färger du ska använda dig av:

Rött
Gult
Blått
Grönt

När du tänker efter så är det dessa färger som används i trafiken och som vi människor reagerar på rent instinktivt. Vi har automatiska associationer till dessa färger. Rött står för varning, gult piggar upp, blått är harmoni/lugn och grönt är trygghet och utvägar.

Vill du inte synas ska du istället använda svart, vitt eller grått. Svart är lite onskefullt, vitt är oskuldsfullt och bra i debatter medan grått är totalt neutralt (tänk på engelska domare som brukar ha grå peruk).

Du kan alltså använda färger för att förstärka en känsla hos dina lyssnare. Vi kom fram till att om vi någon gång ska prata om 100LAX i TV ska jag ha vitt och gult. Jag kommer alltså uppfattas som oskuldsfull och ni kommer auomatiskt få sympati för mig ifall jag skulle bli påhoppad av någon elaking. Jag bör dock komplettera med gult eftersom det piggar upp, jag sticker ut lite och det brukar dessutom leda till bra konversationer. Var ju tvungen att ta en runda på stan och titta efter gula plagg. Det kommer bli en utmaning kan jag säga. Jag förstår att gult sticker ut.

Jag tror det handlar om att våga ifrågasätta

När jag pratar om 100LAX så är det oftast timmarna som väcker mest engagemang och nyfikenhet. Diskussionen hamnar ofta här "Bara 10 timmar i veckan? Vad ska du göra med resten av tiden? Tycker du det är fel att lägga mycket tid på jobb?".

För mig finns det inget rätt eller fel, det handlar inte om det. För mig handlar det om att respektera sin tid och inse att tiden är värdefull. Det finns inget egenvärde i att jobba för jobbandets skull. På samma sätt som det inte finns ett egenvärde i att jobba lite bara för att du har bestämt dig för det. Vad det handlar om är att lägga så mycket tid som möjligt på att göra de saker du brinner för och så lite tid som möjligt på saker du tycker är tråkiga. Det är inte krångligare än så.

Om du jobbar 60 timmar i veckan men du älskar det så ska du givetvis fortsätta med det. Men för mig var det inte riktigt så. Jag jobbade mycket utan att egentligen ifrågasätta timmarna jag lade ner. Det var en del av det yrket jag valt, spelreglerna i spelet, jag tyckte jobbet var rätt kul och tänkte inte så mycket mer på det. Tills jag läste Tim Ferriss 4 h work week som utmanade det tänket och ställde allt på sin spets. Han menar att "rätt kul" inte räcker utan du ska sträva efter "excitement" - alltså lyckorus. Det var när jag började tänka på hur ofta jag hade känt så på sista tiden med mitt jobb som jag bestämde mig för att sluta. Och sedan tog det såklart ett tag tills jag kom på vad jag skulle göra istället.

Jag tror det handlar om att våga ifrågasätta vad du gör, dina prioriteringar och vart du lägger din tid.

Saker och ting bara är

Första gången jag spelade bongotrumma (egentligen djembe) blev jag frälst. Vi hade gått förbi en affär med massa trummor där en man med rastaflätor spelade på som fasen. På ren impuls gick jag in och frågade om han kunde lära mig. Dagen efter gick jag och Cissi dit. En timmes lektionen blev snabbt två och en halv och trots att jag var nästintill hopplös och det gjorde ont i händerna så var jag i ett lyckorus - jag hade hittat något som triggade mig. Vi tackade och insåg att vi var tvungna att rusa för att inte missa bussen som skulle ta oss till nästa stad. En kvart senare var jag tillbaka, jag kunde bara inte lämna Ubud utan en djembe. Jag tänkte inte så mycket, det blev kortslutning i huvudet av "ha" begär. Återstående av semestern gick jag runt med backpackningsryggsäcken på ryggen och djemben på magen. Ganska så otympligt och folk garvade åt mig. Jag brydde mig inte, det var så värt det.

När jag kom hem skulle jag då ta tag i detta, jag hade ju hittat fröet till en passion. Inom en vecka hade jag gått på en djembe lektion, köpt en bok för nybörjare, börjat öva och sedan...inget. Jag hann inte. Mitt dåliga samvete växte. Bongotrumman blev en symbol för att jag inte slutförde saker jag påbörjat, vilket var en av mina utmaningar då. Jag skruvade mig alltid när folk frågade "hur går det med bongotrummandet då?", Varje gång jag såg djemben fick jag lite ångest, löjligt nog fick den mig att känna mig riktigt dålig.

Jag minns inte vilken person som sa det till mig, men kontentan av diskussionen var att saker och ting bara är, det enda du kan ändra är din attityd till dem. I princip, det var inte bongotrumman som fick mig att känna mig dålig, bongotrumman stod ju bara där. Det var min attityd till den som fick mig att känna mig dålig.
Det är verkligen super fånigt för så fort jag började tänka att bongotrummandet var tillfälligt parkerat och att jag skulle börja lära mig spela längre fram när jag hade tid och lust, släppte mycket av min ångest. Nu kunde jag svara på frågan "hur går det med bongotrummandet då?" med "jo tack, den är tillfälligt parkerad tills jag har mer tid. Jag ser fram emot den dagen". Bongotrumman,(som fortfarande bara stod där) blev istället en symbol för frihet. En sak jag skulle göra när jag inte behövde jobba ihjäl mig och som jag såg fram emot.

Och ja, jag tror minsann det snart är dags att börja trumma! Stackars grannar.

Vem tar du råd från?

Min syster och jag fastnade i en diskussion i påsk. Hon tycker att hon påverkas mycket av vad andra säger och gör. Att det påverkar hennes egna tankar och handlingar. Hon kan vara riktigt peppad över något och sedan möter hon någon som säger något negativt om saken och plötsligt har hon tappat all energi, lust och vilja.

Jag tror många känner igen sig i detta. Vi påverkas mycket av andra - särskilt av dem som står oss nära eftersom vi vet att de bara vill oss väl. Jag tror på att vara lyhörd, men ibland finns det en fara i att lyssna för mycket på andra. Min mentor säger ofta "du går väl inte till en tandläkare och frågar hur man flyger. Du går till en pilot".

Exemplet blir löjligt, men poängen tydlig och viktig. För är det inte allra oftast så att vi frågar personer om råd, personer som inte alltid vet vad det pratar om, även om de menar väl. De talar ur sin erfarenhet, bakgrund och föreställningsvärld. Följer du deras råd, är det troligt att du kommer få deras resultat.

Jag har tänkt rätt mycket kring detta. Mina föräldrar är fantastiska och stöttar mig men om sanningen ska fram så är de inte alls nöjda över min uppsägning. De är oroliga (som föräldrar kan vara) och förstår inte hur jag kunde säga upp mig från mitt, i deras ögon, välbetalda konsultjobb. Hade jag följt deras råd, hade jag aldrig gjort det. För dem är entreprenörskapet främmande och affärsmöjligheterna på internet abstrakta. De har inte den bakgrunden, inte de erfarenheterna och har därför svårt att ge mig råd inom just detta område. Istället för att överge tankarna på entreprenöskapet vände jag mig till dem som är framgångsrika (internet)entreprenörer för att samla deras bästa råd inför 100 lax starten och insåg att det inte behövde vara en så stor grej.

Jag har helt enkelt blivit noggrannare av vem jag tar råd ifrån. Jag samlar input från många men tar råd från dem vars resultat jag själv vill uppnå. Jag försöker lyssna på experterna.

Förbered dig!

En av de invändningar jag och Carlos fick första dagen var "det är visst svårt att starta företag, för många vet inte vad det innebär och när de inser det hoppar de av". Vi insåg att vi inte poängterat en sak tillräckligt, nämligen vikten av förberedelse. Förberedelse och planering är störtviktigt för att lyckas!

Företagande är inte svårt i sig, men det är inte heller alltid fantastiskt. Som i allt finns det toppar och dalar, men så länge du är medveten om att det är så, så kan du härda ut i dalarna fast övertygad om att det vänder.

För ett år sedan tog jag 6 månaders tjänstledigt för att tänka. Jag behövde en paus för att komma på vad jag skulle göra härnäst. Var det att vara konsult för resten av mitt liv, eller var det något annat? Jag reste till Thailand några månader med en kompis. Saker och ting blev inte exakt som jag hade tänkt mig så jag var tillbaks efter två månader med fyra månader kvar av min tjänstledighet. Jag funderade på att återgå till jobbet tidigare, men bestämde mig istället för att starta Kvinnoliv.se, en sajt för kvinnor mitt i livet, tillsammans med tre kompisar. Det gick bra, men det måste erkännas - det var långt ifrån10h i veckan eller 100lax i vinst efter tre månader. Dessutom blev jag överraskad över hur ensamt jag upplevde entreprenörskapet. Jag saknade mina kollegor och tryggheten från arbetsplatsen. Efter sommaren gick jag tillbaka till min anställning.

Jag hamnade i ett läge där jag inte längre visste om det var anställning eller entreprenörskap jag skulle syssla med. Jag visste inte, men jag började förbereda mig för säkerhetsskull. Både mentalt och ekonomiskt.

Mentalt började jag förbereda mig genom att läsa inspirerande böcker, Tim Ferriss, Bob Proctor, Napholeon Hill, Robert Kiyosaki, Harv Eker etc. Jag läste minst 30 min per dag, oftast mer. Jag insåg att de vanligaste orsaken till misslyckande är att ge upp när saker och ting börjar krisa. Jag bestämde mig för att utveckla en "warrior attitude", alltså en krigares inställning. Kan ni ens tänka er en krigare som drar ut i krig och tänker "jag ska göra mitt bästa, jag hoppas verkligen det går vägen". En krigare går in med inställningen "Detta SKA gå". De måste tänka så för att överhuvudtaget ha en chans att överleva.

Ekonomiskt började jag helt enkelt att hantera mina pengar bättre och fixa en buffert. Jag räknade på hur mycket pengar jag var tvungen att ha per månad för att överleva. Det är oftast mycket mindre än du tror. Resten lade jag undan. Jag bestämde mig för att ha minst en 6 månaders buffert. Det vill säga, skulle jag inte dra in en endaste krona på 6 månader skulle jag ändå ha tillräckligt för att betala hyran, mat, räkningar etc. Egentligen är jag en förespråkare av att inte säga upp sig förrän ditt företag genererar de intäkter du behöver för att säkerhetsställa din "överlevnadsnivå". I mitt fall var mitt konsultjobb för krävande för att jag skulle kunna göra det snabbt, så jag valde att spara ihop pengarna istället vilket är lite mer riskfyllt.

När jag så i februari krafigt började överväga att slå in på entreprenörsbanan var jag i en situation där jag 1) visste vad entreprenörskap skulle innebära för mig och hade bestämt mig för att satsa järnet och 2) hade en ekonomisk säkerhet 8 månader framåt.

Det sista steget var att vi testade 100lax idén. Vi skickade ut en fråga till journalister där vi bad dem svara om experimentet var trovärdigt, kul eller helt enkelt för galet. Svaret blev kör på. Dagen efter sade jag upp mig.

Jag skulle kunnna skrva länge, länge om hur viktigt förberedelse och planering är. Det kanske kommer i ett inlägg längre fram. Däremot får saker och ting inte bara stanna vid planering. Någonstans måste du våga ta steget och börja handla.

Lycka till!
Marlena

Ingenting är omöjligt

I en av dagens kommentarer nämnde jag min definition av framgång. Jag har hittat en definition som jag gillar nämligen "success is the progression towards your dreams". Med det menas att framgång är själva rörelsen - att du rör dig närmare dina mål och drömmar. Ibland går det snabbt, ibland långsammare. Ibland står du still, men det spelar ingen roll så länge du tar dig framåt. Det är alltså inte resultatet som är måttet på din framgång, utan att du överhuvudtaget vågar ta stegen.

Idag kände jag mig genuint lycklig. För idag insåg jag vilka steg jag tagit för att vara här.

Jag har alltid varit betygsfixerad. I grundskolan, gymnasiet, ja så länge jag kan minnas var ett VG ett nederlag och MVG en lättnad men sällan en glädje. Jag vet faktiskt inte vad som drev mig, det var inte mina föräldrar som pushade. Nej, det klarade jag så bra själv. Redan första året på gymnasiet hade jag målet inställt - jag skulle gå på Handels för det hade jag hört var den bästa skolan om man ville pyssla med marknadsföring. Jag satsade hårt, hade järnkoll på mitt betygsnitt som jag räknade om och om igen "om jag får VG i teknologi men MVG i fysisk, kemi och matte så borde jag ändå kunna ha tillräckligt högt snitt för att komma in. För idrotten räknas ju inte, men det är klart - den skulle ju dra upp snittet lite..".

Jag blev 8:de reserv och kom inte in på Handels. Jag svalde min besvikelse och intalade mig att där går ändå bara "elitister" och jag skulle åtminstone få ett studentliv. Jag började i Uppsala. Nu i efterhand tror jag det var det bästa som kunde hänt mig just då. Jag fick ett avbrott, lyckades släppa betygspressen helt och hade bara kul. Efter den första terminen fick jag VG på en tenta och blev glad. Jag blev glad! Jag hade inte blivit glad för ett betyg på länge. Tredje året kom jag in på Handels som en så kallad femteterminare vilket innebar att jag fick läsa min inriktning (marknadsföring) på Handels. Jag flyttade till Stockholm.

Handels var inte så snobbigt som jag hade trott, betygshetsen hade jag lämnat bakom mig till viss del men jag trillade snabbt tillbaks i vikten av att "vara rätt". Helt plötsligt blev det viktigt för mig att ha "rätt" erfarenheter så jag skulle få ett bra CV och säkra drömjobbet.

Mitt drömjobb fick jag snabbt. Jag var varumärkeskonsult, fick åka jorden runt i business class, bo på coola hotell, jobba med häftiga och stora varumärken, lägga strategier genom att förstå konsumenters beteende och hade inspirerande kollegor som jag såg upp till. Jag älskade det.

Efter några år började en irriterande tanke infinna sig. Jag försökte skaka av mig den, men den återkom. Tanken var "Is this it?". Är detta verkligen allt? Jag kunde inte tänka mig en bättre arbetsgivare men jag saknade något. Vad visste jag inte. På ytan hade jag ju så mycket, jag kände mig bortskämd för att jag inte var nöjd.

Jag åkte till Bali med en kompis. De sista dagarna var vi fast på en strand och jag började av en slump läsa en bok. Jag minns det som att jag läste den och sedan fick jag världens insikt! Som att den sista pusselbiten tillslut föll på plats.

Tydligen var det inte alls så. Enligt Cissi var det mer att jag hånade boken i en månad, sen började jag citera den i olika sammanhang, för att slutligen landa i att det fanns ett annat sätt att se på pengar än vad jag var van vid. Jag slogs av tanken, "skulle kanske, kanske jag kunna bli entreprenör?", men jag visste ju att jag inte var entreprenörstypen.

Men processen hade påbörjats och jag började tänka på det liv jag valt att leva. Gjorde jag verkligen det jag brann för? Hade jag så kul som jag visste att jag kunde ha?

Min poäng med hela denna historia är att jag inte levde mina drömmar. Jag gjorde det "alla andra gjorde" utan att ifrågasätta det. Jag levde helt enkelt alla andras drömmar istället för mina egna.

Detta är ca ett år sedan och denna dag en milstolpe. Vissa tycker nog att jag är lite galen som säger upp mig utan något annat än en vilja och stark tro på att det kommer lösa sig. Själv känner jag att jag inte hade ett val. Så tack för att ni gör den här dagen så minnesvärd för mig! Nu kör vi.

marlena

Marlena säger hej!

När ni läser detta jobbar jag min sista dag som anställd. Och när ni läser detta påbörjar jag min första dag som heltidsentreprenör. Det är lite som att hoppa bungy-jump utför ett stup och mitt i fallet tänka ”shit, jag hoppas jag knöt fast repet”.

Det här med entreprenörskap är nytt för mig. Första gången jag ens lekte med tanken var för ca ett år sedan. Jag hade inte ens tänkt tanken innan för ”jag är ju ingen entreprenörstyp”. Men det är jag visst. Och det kan du också vara, om du vill.

För mig handlar 100 LAX - experimentet om just det. Visa att saker och ting går, bara du har viljan. När viljan finns, hittar du nya vägar för att nå dina mål. Du kan inte kunna allt från början, men du kommer lära dig det du behöver för att komma vidare. Jag hoppas i alla fall det! För det är så jag tänker.