Saker och ting bara är

Första gången jag spelade bongotrumma (egentligen djembe) blev jag frälst. Vi hade gått förbi en affär med massa trummor där en man med rastaflätor spelade på som fasen. På ren impuls gick jag in och frågade om han kunde lära mig. Dagen efter gick jag och Cissi dit. En timmes lektionen blev snabbt två och en halv och trots att jag var nästintill hopplös och det gjorde ont i händerna så var jag i ett lyckorus - jag hade hittat något som triggade mig. Vi tackade och insåg att vi var tvungna att rusa för att inte missa bussen som skulle ta oss till nästa stad. En kvart senare var jag tillbaka, jag kunde bara inte lämna Ubud utan en djembe. Jag tänkte inte så mycket, det blev kortslutning i huvudet av "ha" begär. Återstående av semestern gick jag runt med backpackningsryggsäcken på ryggen och djemben på magen. Ganska så otympligt och folk garvade åt mig. Jag brydde mig inte, det var så värt det.

När jag kom hem skulle jag då ta tag i detta, jag hade ju hittat fröet till en passion. Inom en vecka hade jag gått på en djembe lektion, köpt en bok för nybörjare, börjat öva och sedan...inget. Jag hann inte. Mitt dåliga samvete växte. Bongotrumman blev en symbol för att jag inte slutförde saker jag påbörjat, vilket var en av mina utmaningar då. Jag skruvade mig alltid när folk frågade "hur går det med bongotrummandet då?", Varje gång jag såg djemben fick jag lite ångest, löjligt nog fick den mig att känna mig riktigt dålig.

Jag minns inte vilken person som sa det till mig, men kontentan av diskussionen var att saker och ting bara är, det enda du kan ändra är din attityd till dem. I princip, det var inte bongotrumman som fick mig att känna mig dålig, bongotrumman stod ju bara där. Det var min attityd till den som fick mig att känna mig dålig.
Det är verkligen super fånigt för så fort jag började tänka att bongotrummandet var tillfälligt parkerat och att jag skulle börja lära mig spela längre fram när jag hade tid och lust, släppte mycket av min ångest. Nu kunde jag svara på frågan "hur går det med bongotrummandet då?" med "jo tack, den är tillfälligt parkerad tills jag har mer tid. Jag ser fram emot den dagen". Bongotrumman,(som fortfarande bara stod där) blev istället en symbol för frihet. En sak jag skulle göra när jag inte behövde jobba ihjäl mig och som jag såg fram emot.

Och ja, jag tror minsann det snart är dags att börja trumma! Stackars grannar.