Söndagstankar om snällhet.

I förrgår var jag hemma hos Carlos och plockade av en händelse upp en bok. Jag läste bara 10 sidor men har tänkt mycket på den sen dess. Boken hette Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Jag kände igen mig. Ordet snäll används ofta nedlåtande. Saker som "snäll som en ko" eller "hon är väl säkert snäll (även om..)" är i alla fall saker som har undsluppit mig.

Jag kände mig som sagt träffad. Jag har inte tyckt om att bli beskriven som "snäll". Jag har inte tyckt om det eftersom jag har laddat ordet med menlöshet och att inte stå upp för sina åsikter, helt enkelt att vara mesig. Dessutom har jag tänkt att med snällhet kommer man ingen vart. Stefans definition var istället "en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska." De 10 sidorna fick mig att tänka till. Hur kommer det sig att ordet har fått en sådan negativ klang när det är något vackert och eftersträvansvärt?

Min kompis Maria är den snällaste person jag vet, i ordets absolut bästa betydelse. Hon är en person med "etiken i sitt hjärta". Det skulle aldrig ens falla mig in i att kalla henne dum, naiv eller mesig. Tvärtom skulle de orden jag beskriver Maria med vara stark, rolig, klok, varm och en person som behandlar alla med respekt. Hon anstränger sig för att vara snäll. Hon är faktiskt en av de få personer jag känner som anstränger sig för att vara snäll. I alla lägen.

Jag och Carlos diskuterade detta lite. "Jag förstår inte varför man slutar vara snäll mot dem man bryr sig om?" sa Carlos. "Det gör man väl inte!" protesterade jag. Igår fattade jag vad han menade, eller åtminstone min tolkning av vad Carlos sa. Är det inte så att du tillåter dig själv att bete dig lite illa mot dem du bryr dig mest om? De kommer liksom finnas kvar där så du behöver inte alltid anstränga dig för att vara snäll. Jag tror jag är sådan i alla fall och det får mig att skämmas. Nu tror jag att få personer skulle kalla mig elak. Men att fortsätta vara snäll när man är stressad, trött, frustrerad, arg osv är en konst. Att fortsätta hålla respekten för dem man bryr sig om eller dem man knappt känner i dessa lägen är en konst. Att inte gå över gränsen där man börjar rättfärdiga sitt beteende inför sig själv med "han/hon förtjänade ändå att få höra det" är en konst.

Och utan att ha läst boken tror jag att det lönar sig att lära sig den konsten och att framgång kommer till den som ständigt försöker bli bättre på att hålla "etiken i sitt hjärta". Man tjänar alltid på att vara snäll och respektera andra. 

Jag kommer sluta säga "Du är för snäll" till Maria. För hon är ett föredöme på alla sätt och vis.