Det som inte tar mer än två minuter kan man göra på en gång. Det är en bra regel att hålla. Annars bunkrar man bara tvåminutare och blir tankspridd av den stora massan info att hålla reda på.
Att skriva ett första höstinlägg här på 100LAX har varit en sån sak jag haft pending, och just nu insåg inte behövde ta mer än två minuter. Så here you go! Nu känns det mycket bättre att vara igång. Jag och Marlena ska ju fortsätta blogga här, även om det är Susanne som är 100LAX-gudinnan de närmsta tre månaderna.
Snart ska jag skriva lite om hur skönt det har varit att vara utan både dator och telefon de senaste tre veckorna… Även om det var mot min vilja.
Jag gjorde helt enkelt så att jag bytte miljö. En dag senare hade jag kommit på ett par saker som på kommer minska mina utgifter med 150.000 kronor i höst. Och jag som grämde mig över att mitt oförutsedda behov av att dra hade kostat mig 60 euro i bussbiljetter för mig och ungarna.
Mitt sällskap sen en vecka tillbaka i Madrid där jag nu befinner mig, är bland annat en fantastisk karl vid namn Juan.
Mr Juan går i pension om ett halvår och är bland de mest klarsynt kloka personerna som finns. Han formulerar ofta sånt som du går och tänker på men inte riktigt bottnat i. Min behållning från den här veckan är dessa gyllene ord:
”Om ett problem inte går att lösa, varför oroa sig för det. Och om det går att lösa, vad är problemet?”
Igår blev jag påmind om något som jag inte längre gör medvetet, men som är livsfarligt att glömma bort att göra: att skapa sig sammanhang där du blir kreativ, lösningsfokuserad och positiv.
Mina föräldrar är rätt inspirerande om man har sällskap med dom en och en, men tillsammans är de en negativitetscocktail utan dess like. De gör det mesta som går att göra både subtilt och supertydligt, för att pocka på varandra diverse bitterhet och ilska. Resultatet blir ofta att allt som inträffar blir till besvär, oro, problem eller provokation. För mig som ibland har svårt att se vad som skulle vara problemet med något över huvudtaget blir det en väldigt märklig situation. Men igår märkte jag att jag började smittas, när en av mina systrar skickade ett sms till mamma där hon berättade att min fyraåriga systerdotter, som också är min guddotter, hade sprungit sitt första terränglopp, på 1500 meter. Det första jag sa till mamma när hon, glad och stolt, läste upp, var: ”nej 1500 meter kan inte en fyraåring springa”. ”Varför inte?” menade mamma, och relaterade till något annat syskonbarn som sprungit sitt första lopp på en sträcka åt det hållet. ”Nej men det går inte”, insisterade jag. Jag vet inte hur många gånger jag sa nej innan jag kom på mig själv och kände hur jag hade dragits med i det jag insåg helt enkelt är en stark stämning där saker inte är möjliga. När jag åkte från Sverige så satt jag och planerade vilka ministrar jag skulle tillsätta den dagen jag blir statsminister, och efter fem dagar i ett annat sammanhang tror jag att det är helt omöjligt för en fyraåring att springa en och en halv kilometer.
Min briljante vän Emanuel pratade (och skrev tror jag också) för många år sen om just att skapa sig kreativa sammanhang. Han utgick ifrån att det fanns stunder och miljöer där han var mer kreativ, och reproducerade dem. Det kunde vara att åka tåg till exempel, eller för min del att bada. Det kan vara att jobba på natten, eller att prata med vissa personer. Sätt dig bara och försök rita ut i vilka sammanhang du fått dina senaste snilleblixtar, så har du nog en okej bas att utgå ifrån.
För min del är jag nu inne på femte dagen av tjugo som jag tillbringar hos mina föräldrar i Spanien den här sommaren. Jag ser det som en utmaning i att behålla min optimism och lyckas var kreativ även när jag har de kanske absolut uslaste förutsättningarna omkring mig. Jag blir faktiskt stolt över mig själv och att jag lyckades vara kreativ, producerande och möjlighetsfokuserad flera år då jag fortfarande bodde hemma, och startade Epigon och annat. Dessutom försöker jag fokusera på miljön, som i sig faktiskt är fantastiskt inspirerande här. Bland annat lyckades jag skriva ett utkast till en roman på tre veckor när jag åkte hit ensam våren 2005.
Allt går förstås, samtidigt som allt går lättare och med mer glädje om du omger dig med människor som också valt att se möjligheter istället för problem, som säger ”och” istället för ”men”, som tycker att inte ens himlen är en gräns. På tal om det drömde jag inatt att jag gled runt i rymden i astronautdräkt och sen gled ner över världen. Jag gillade framförallt att få utlösa en liten fallskärm som jag använde när jag började närma mig marken!
I helgen stekte jag lite på stranden med en briljant vän till mig, Crippe Nordh. Han är nyexad jurist och funderar på att starta eget och vi började prata om hur du ska fokusera på det du är bra på, och om hur många som är anställda infinner sig i att göra fel saker på sina arbetsplatser.
Crippe extraknäcker på Stadium i Barkaby och berättar att han sagt till sin chef att han tycker att det är onödigt att sätta honom på andra avdelningar än skor, hockey och fotboll, eftersom han är skitbra på det. För det första är det få som opponerar sig såna chefsbeslut, men Crippe stannar inte där. Så här berättade han att han hade sagt till en kund som hade kommit till honom en dag han var satt på Golfavdelningen i butiken:
”Jag är skitbra på hockey och jag är skitbra på fotboll, men jag har inte erfarenheten att motivera för dig att du ska köpa en driver för 7000 istället för en för 3000. Det jag kan göra är att säga till dig det jag lärt mig innantill i produktinformationsbladen, men jag kan inte ge dig ett ärligt omdöme att lita på. Så om du vill göra ett ordentligt val så rekommenderar jag dig att du åker till Sergel och hör med golfexperten där.”
Att skicka iväg någon i köp-mode från sin egen butik kan ju verka korkat, men den integritet Crippe visar mot sig och sin kompetens i det läget, kombinerat med den respekt han faktiskt då har för kundens köpbeslut, och kundens pengar, är jag helt övertygad om är varumärkesbyggande för Stadium, just Barkaby-butiken och Crippe själv förstås. Det skulle förvåna mig om kunden inte kommer tillbaka dit när det är dags att köpa fotbolls- eller hockeygrejer.
Jag har gjort olika genom åren. När vi drev Latifeh och Gringo så gick vi in på möten, hörde efter vad kunden ville ha, och sa att vi kunde leverera det. Sen gick vi tillbaka och löste hur vi skulle göra det. Vi sålde allt möjligt som vi ännu inte hade, med varierande resultat. Ofta positivt men ibland sämre. Där var vi bara angelägna om att få in så mycket pengar vi kunde till verksamheten.
Nuförtiden så har jag snarare som princip i företagen jag driver att fokusera just på det vi är bäst på. Till exempel i Medborgaranalysen får vi ibland frågan om vi kan göra en kvantitativ undersökning, som komplement till de fokusgrupper som är vår kärnverksamhet. Det är rätt bra pengar i ”kvanter” och vi kan göra det. Men vi är inte bäst på marknaden på det, och vi tycker inte det är lika kul som att jobba med det kvalitativa och personliga mötet. Så när de frågar brukar vi säga det, att vi är bäst på det kvalitativa och att vi kan göra kvanter men rekommenderar dem att kolla med någon av de som har mer erfarenhet på det området. Reaktionen blir ofta varumärkesstärkande för oss, då det blir tydligt att vi har en spets som vi värnar om och har respekt för, och att vi önskar kunden ett så bra totalresultat som möjligt.
En Make money-låt som snurrar i mina lurar senaste dagarna. Inget personligt mot alla hipsters, men vi är lite bättre i förorten!
Som vi sagt bland annat här kommer vi att fortsätta driva 100 LAX som entreprenörsblogg där jag och Marlena betraktar våran vardag och våra utmaningar. Själv vill jag gärna fortsätta vara så öppen och transparant det går när jag berättar om mina verksamheter eftersom jag märkt att många uppskattat det. Jag tänkte precis att vi inom ramen för Dagens Lax, företaget som ni alla var med och formade, också kommer att lägga upp alla de malldokument vi använder – offerter, fakturor, avtal mm, så att ni enkelt kan klippa klistra och slippa slösa tid på random dokumentande.
Innan jag drar betraktalsen jag haft på hold en vecka tänkte jag också säga att väldigt många redan hört av sig till oss och vill bli nästa 100LAX-experiment, som vi planerar att ge plats för här på bloggen i september. Fortsätt hör av er till carlena@100lax.se
Jag var på Gotland under Almedalsveckan och hyrde en stuga en mil utanför Visby. Första dagen jag skulle cykla dit tog jag det säkra före det osäkra och cyklade längs kusten, eftersom det stod att stugan låg 400 meter från badmöjligheter och namnet fanns på kartan där nära vattnet också. Det visade sig vara fel väg, väldigt vacker men fel. Den var inte direkt cykelvänlig utan gick genom hästhagar, lerfloder, vanliga floder (okej bäckar typ) och under 5-600 meter under ett buskage som var så lågt att inte ens bara cykeln stående fick plats utan jag fick släpa igenom den liggandes längs min sida.
Exakt hur snårig vägen var är sekundärt, men kul att du orkar läsa. Det jag kom att tänka på kom jag att tänka på för att det på flera platser låg plankar utlagda som broar över bäckar, vatten och gyttja. De var allt från två decimeter till en meter breda. Och av nån jävla anledning så vart jag darrig varenda gång jag skulle cykla på plankan, även de meterbreda. Jag cyklar kilometer efter kilometer utan att hjulen behöver mer än en dec att vobbla på, men så fort jag bara har två dec, så är det kört.
Varje gång jag blickade framåt mot en av alla plankor jag kom att rulla över (och ja, jag föll såklart från ett par och feggick över ett par – ännu värre) så mindes jag en föreläsning jag var på när jag hamnade på en kurs i ledarskap när jag var typ 19 bast. Det var en snubbe som jag minns jobbade med ledarrekryteringar på Mercuri Urval som började sin föreläsning med att markera ut en bana på golvet, ungefär en halvmeter bred, genom ett klassrum. Han bad oss att gå på banan utan att trampa utanför de markerade linjerna. Vi gick alla igenom det, lätt som en plätt. Sen när vi hade satt oss ner så frågade han vem av oss som skulle våga gå ut på en halvmeter bred planka om den låg lika lång men mellan två torn, 50 meter upp i luften, helt vindstilla. Ingen.
Ni fattar ju poängen, och det är en enkel en, men den är värd att påminna sig om. Det kan vara enkla saker som man gör hela tiden som man plötsligt inte vågar om man riskerar någonting. Jag ville tex inte smutsa ner mina vita tygskor, som var de enda jag hade med mig, när jag cyklade längs den vackra Visbykusten. Och jag såg också hur obekvämt jag skulle kunna slå mig, och hur blöt jag kunde bli.
Föreläsningen på ledarskapskursen var basingången på hela samtalet och teknikerna kring positiv visualisering och att arbeta med målbilder. It’s a nice one.
I mina lurar, när jag sedan cyklade runt i Visby och kände mig allmänt peppad och framgångsrik lät den här låten väldigt mycket. Den är dagens Make Money-låt, och finns också i briljanta Ametist och Sallas nya skiva Evolution, med det bästa från nästa generation svensk hip hop.
Nu när vi har nio dagar kvar tills vårt experiment är färdigt börjar det kännas lite som att längta efter julafton. Med den lilla skillnaden att julaftons outcome ju inte riktigt går att påverka under väntetiden. Vår julafton påverkar vi i allra högsta grad själva, varje dag kan vi utvinna till max för att få så roligt som möjligt på själva dagen D. En speciell känsla. Jag ser så himla mycket fram emot den dagen, samtidigt som det känns extremt utmanande att behöva prestera varje dag till dess. Å andra sidan har vi gjort det nu i 83 dagar. Jag är jävligt stolt över alla inblandade, och mig själv, inte minst. Det ska man vara!
Dagens Make Money-låt är Long distance runner, med allas vår Promoe.
Let me know what we're living and what we're dying for
Ask myself
Is it a good enough reason
If so I go all out like it was my last season
If my voice is weak, my boys will speak
To conquer the world I gotta keep a top physique
Jag såg på min vägg på FB nyss att en massa folk uppmärksammat mig på det där. Och jag inser att det är värsta grejen. Minns att första gången någon skrev om mig i en tidning betingade min hjärna in en låt från Lisa Loeb som heter Stay. Raden: ”I turn the radio on, i turn the radio up, and this woman was singing my song” var den som sjöng I bakhuvudet när jag hade last klart. Det var en viss Sanna Rayman som då skrev I Skånska Dagbladet som skrev en hel helgkrönika om Epigon, nättidningen jag hade startat någon eller några månader tidigare (om ni klickar på länken, notera sjukt rolig mening 3 och 4, i det här sammanhanget!). Det var bautastort. Hon skrev en liten grej i ungdomstidningen Chili sen också. En puff på nätet. Och jag trillade baklänges.
Jag har funderat mycket på det här med uppmärksamhet offentligt genom åren. Det är tio år sen Stay klingade in och nu dök den för första gången på länge upp igen, när jag såg NYT-peppet. Fast jag känner inte extas, ingen eufori, inget jättepirr. Jag känner pirr fortfarande när någon ringer och vill ha en intervju, jag känner mig laddad när jag får vara med i teve, och jag tycker om när jag märker att folk tittar igenkännande och nyfiket ute. Det är ju inte så att det är skitmycket, och jag tror att det är en bra nivå. För det ger energi. Ett tag försökte jag tro att jag inte berördes av offentlig uppmärksamhet, men det är inte sant. Både det positiva och negativa berör mig. Men det blir inte samma grej. Det är mer något jag vet att jag behöver eftersom det där första pirret för tio år sen blev ett beroende, nästan. Både personligt och för min karriär och sedemera min egen ekonomi och mitt företagande.
Egentligen hade jag väl ingen visdom att delge. Bara att jag tror det är bra att njuta av kalaset så länge det varar och framförallt så länge det är nytt. Det tappar lite glans, och man vill alltid ha mer. Vet någon hur man kan vrida tillbaka klockan, känslorna, intrycken och få allt igen som om det vore första gången?
Ska jag välja mina kunder eller låta dem välja mig?
Ni har säkert hört om 80-20-principen – att tex 20 procent av kunderna du har står för 80 procent av dina intäkter. Eller generellt att 20 procent av orsakerna står för 80 procent av verkan. Kallas Pareto-principen ibland efter dess påkommare.
Jag brukar röra mig utifrån den i många sammanhang, inte minst i försäljning och arbetsprioritering, men har de senaste dagarna gått och grunnat på att lägga ytterligare en 80-20-parameter till mitt yrkesliv.
I Tim Ferriss bok The 4 hour workweek la han på ett raster av principen som jag gått och haft i bakhuvudet sen dess och nu börjar känna att det klarnar. Han bestämmer sig nämligen i en av hans befrielsefaser, när han jobbar som säljare på nåt random företag, om att göra slut med jobbiga kunder. Han ringer helt enkelt de som han tycker varit pain in the ass och stulit energi och säger att han inte vill ha dom som kunder längre. En av dom kanske tio han ringer visar sig vara väldigt förstående och de får en helt ny relation – och ny försäljning.
I mitt fall så har flera i min omgivning de senaste månaderna fått lyssna på ett gnäll som studsat runt i mitt huvud: nämligen att jag känner att det är flera som jag jobbat för som har förutfattade meningar om mig. Vi inleder ett arbete men efter ett tag så känner jag att de är lite oroliga. Ofta tror jag att det beror på att de har någon slags bild av att jag är ung och därmed slarvig, eller att de på något vis stör sig på mig – känner sig provocerade eller hotade. Det här har tagit rätt mycket energi från mig, och gjort att jag känt att jag inte gjort jobben för dom kunderna så glädjefyllt som jag hade velat.
Nu sitter jag och planerar min höst, där jag har ett bortskämt bra utbud av saker att pyssla med – alla inom de företag och initiativ jag startat senaste åren, saker som jag vill jobba med både ideologiskt och rent tekniskt som hantverk. Och jag inser när jag sitter och målar upp drömscenarion att det jag helst av allt vill inte är att få det eller det uppdraget. Det är att få det eller det uppdraget av den och den personen.
Jag har stött på så många intressanta människor genom åren, som jag haft glädjen att få uppdrag av och få jobba för. När jag tittar tillbaka kanske inte alla de största eller mest omfattande eller utmanande jobben har varit för dessa personer, i vissa fall jo, och många har jag aldrig jobbat för men käkat desto fler luncher med som vidgat mina perspektiv och gett mig energi. Det är inte så att jag inte vill ha motstånd av mina uppdragsgivare, men att jobba dynamiskt och utmanande med människor som tycker om en och som man trivs med känns mycket mer stimulerande och lockande.
Tims 80-20-tillägg handlade om att 20 procent av kunderna också står för 80 procent av din energitillförsel. Och nu tror jag att jag faktiskt fattat vad han menar. Även om det i mitt fall kanske till och med är 10-90 så funderar jag på om det inte är värt att ta ett steg tillbaka, ta en liten risk och säga som de är till dessa: jag vill jobba med dig, oavsett vad det handlar om för uppdrag.
För mig är samhällsförändring i kapitalistisk förpackning inte så känsligt. Det har ju varit det hittills. Folk har inte känt att det är förenligt att tjäna pengar på sin idealism. Så idealister har sökt bidrag. Och kapitalister har tagit dina pengar för smör, toapapper och hyror. Jag tror alltid att det är smartare att som idealist få över pengar som annars hade blivit enskilda personers bonusar, eller vinst. Istället för miljontals enskilda personers skattepengar. Majoriteten av statskassans pengar (skatten) kommer från arbetarklassens pengar, och därmed är det arbetarklassens pengar som du söker när du söker bidrag.
Jag hade en moment of clarity en dag när jag var rätt bakis och tog en promenad på Långholmen, måste varit 2005, och lyssnade på Talib Kweli när han sa ”i wanna get rich like jay z” och insåg att det är den bästa vägen att åstadkomma förändring. Morgonen efter träffade jag Zanyar och sa att vi var tvungna att prata. Han sa att han också ville prata och hade tänkt på en sak, som visade sig vara exakt samma som jag: Vi måste visa att det går att bli rik och mighty genom att vara förort. Vilket vi blev, ett tag. Nästa gång blir det ett längre tag.
Hur som har jag sen dess en övertygelse om att summan av kardemumman är att samhällsförändring åstadkommer vi när vi visar på vinsten. Det behövs också frizoner som inte är beroende av marknaden för utveckling, tex inom konsten, för att folk ska kunna experimentera, och de flesta goda idéer går ändå att bygga upp på en efterfrågan. Eller hur är det med toapapper och bostäder? Är toapapper ett samhällsförändrande företag? Ska vi dra gränser kring vem som är det och vem inte?
För ett par månader sen skrev Horace Engdahl 20 korta betraktelser på Dagens Nyheters essä-sida. Jag fastnade särskilt för en där han skrev att om alla människor skulle uttrycka helt genomtänkta åsikter och idéer så skulle vi inte ha något offentligt samtal.
Tänk bara hur tyst allt skulle vara.
Med idéer av andra slag tror jag att det är samma sak. Hur många projekt, företag, föreningar med mera, skulle existera om alla bara drog igång saker och ting när idén var helt färdigutvecklad?
När vi drev Gringo 2004-2007 så utvecklade vi verksamheten med en stor tilltro till oss själva. Vi började vår expansion genom att vi när vi bokade möten för att sälja annonser, fick frågor om vi kunde göra annat. ”Kan ni inte skriva annonsen åt oss?”, ”Kan ni inte ha ett event hos oss?”. Vi hade inga copywriters och vi hade ingen eventbyrå, men eftersom vi både ville få in pengar och ha så stor träffyta som möjligt med vårt budskap, att mediebilden av miljonprogrammen var starkt snedvriden, så sa vi att vi kunde göra allt. När vi sen hade sagt ja och gick tillbaka till redaktionen så började vi leta efter folk som kunde dela vår ideologi och jobba med oss, som hade den spetskompetensen som hade efterfrågats. Eller så skaffade vi oss kompetensen som hade efterfrågats själva. Det var ett strålande sätt att utvecklas, skapa nya verksamheter med nya intäktsströmmar och knyta till oss nya personer som inte bara bidrog med spetskompetens utan nya perspektiv och erfarenheter som var värdefulla för de redan befintliga verksamhetsgrenarna också. Vi gjorde det så småningom till en regel att på våra säljmöten fråga vad kunden hade behov av inom vårat fält, och säga att det kunde vi ordna, oavsett vad det var. Oseriöst, tycker ni kanske mindre peppiga läsare när jag skriver, men hör efter med vilken av alla random ”business”-, ”management”-, ”osv”-konsultfirmor som du undrar vad de egentligen gör. Det är precis det de gör. De träffar kunder, som alltid har något problem, och säger att de har rätt kompetens att fixa problemet. Och så gör de det. Råkar de ha kompetensen redan så är det praktiskt, annars rekryterar de.
Det är ett löjligt smart sätt att expandera på: du investerar inte i ny verksamhet förrän en faktiskt köpare anmält sitt intresse och till och med skrivit avtal på att köpa den nya tjänsten eller produkten.
Misstaget vi gjorde då, som jag för inget i världen vill göra om, var lika enkelt: när efterfrågan på en verksamhet försvann, så behöll vi den. Vi tyckte att alla verksamheter var viktiga för ”totalen” och vi hade knytit oss känslomässigt till den. Det gällde både faktiska delar av verksamheten, och personer som vi hade anställt. De hade en gång kommit in för att tillfredsställa en efterfrågan och då genererat pengar, men i vissa fall tog efterfrågan slut och vi skulle ha kapat grenen så fort trenden visade sig för negativt. Istället hoppades vi, och inte hur ett affärsmässigt perspektiv, utan ett känslomässigt.
Ovanstående bild blev jag invigd i av den genialiske Eugenio Molini när han gick in och hjälpte oss att bli mer affärsmässiga med Gringo. Du eller din organisation siktar mot målet (stjärnan), som i de flesta fall är att tjäna pengar, bygga upp en verksamhet av något slag, nå ett ideologiskt mål eller antagligen alla tre på samma gång. Vägen dit kan se olika ut, och kan vara rätt bred, men det finns två saker som kan få dig att kana ut för långt utanför vägen, så långt att du inte kommer tillbaka och då missar möjligheten att nå målet. Det ena är pengar, att du börjar göra saker bara för att tjäna pengar, som inte är det som ni kan eller bestämt er för att göra. Det andra är känslor, att du tar beslut utifrån känslomässiga parametrar och inte utifrån vad du tror bidrar mest till att nå målet. Den dagen jag fullt ut lyckas kombinera det jag beskriver i texten ovan, med det här ramverket, tror jag att jag kommer att bli framgångsrik på riktigt.
Lite tips till entreprenörer som är föräldrar och en löjligt viktig låt
Det är väldigt få saker som inte kan vänta. Jag har skrivit det förut, och det är något vi alltid behöver påminna oss om när det oförutsedda dyker upp. Samtidigt som det bara finns prio 1.
Igår morse visade sig min Mateo vara sjuk och ganska snabbt insåg jag att jag också skulle missa denna späckade torsdag. Självklart tvinnas en liten ådra av stress hos både mig och Marlena men jag är lyckligt lottad med henne, en fantastisk kumpan. Som också inser att allt faktiskt löser sig. Vi ville inte boka om möten och riskera att sacka ner tempot och bestämde oss för att låta två av tre ligga kvar, Affiliate-Jocke och gänget-mötet. Det tredje, med kunden, kände vi att vi ville ta tillsammans och ringde och hörde att det gick på fredag och bokade fredag. Det är inte mer med det, ibland händer saker.
Det går inte att förutse det oförutsägbara, men det går att skapa en vardag där du är redo för det oförutsägbara.
Nummer ett är att alltid jobba med en partner. Förutom att jag är övertygad om att det blir bättre om man inte är en ensam hjärna som försöker utveckla, så skapar det förutsättningar för verksamheten att fortlöpa om en hjärna försvinner. Nyckeln där då är att båda, eller alla om det är flera, har grundkoll på allt, och tillgång till allt. Oavsett om det är lösenord eller program eller kontaktuppgifter eller kunskap. Det bästa sättet att bygga en organisation på är att göra alla umbärliga.
En enkel sak jag försöker göra är också att inte boka mer än ett kundmöte per dag. Innan jag fick barn la jag ofta upp mina veckor så att jag hade en eller två dagar späckade med fem-sex möten och tre-fyra dagar "rena" på kontoret. När jag sen började jobba efter föräldraledigheten insåg jag att det skapade för mycket stress. Även om det var gött att ha hela dagar på kontoret, betydde det vid otur att jag om barnen blev sjuka fick sex relationer att behöva vårda lite extra, sex kontakter att ta för att ställa in och boka om, sex nya omfokuseringar att göra. När jag nu försöker begränsa det till ett, så är det ett mycket mindre orosmoment. Kan jag vara hemma med barnen i lugn och ro, så kommer jag vara i bättre form när jag sätter mig framför datorn eller vid mötesbordet igen sen. Och dagens möte försöker jag alltid att lägga first thing på morgonen, så jag slipper tidspill på transportsträckan.
Så måste du påminna dig själv om att extremt få saker är dödsviktiga att hinna göra just idag, eller till och med den här veckan. När jag ger uppdrag till en anställd eller en underkonsult så är min princip, som jag oftast informerar om tidigt, att det är helt okej att bli sen, bara du säger till i god tid att du kommer att bli sen. För att kunna göra det måste du planera ditt arbete och inte göra allt sista kvällen, som du gjorde i gymnasiet. Tack till Pernilla Glaser för den enkla tanken när Gringo försökte samarbeta med Bonnier Carlsen, som har förändrat mitt sätt att arbeta på. Pernilla Glaser borde för övrigt någon gång gästblogga här om något, typ om mig. Pernilla? Hur som beter jag mig likadant mot mina egna kunder. De vet att du är en människa och att saker händer, det viktiga är att ha respekt för deras arbete. Att flagga i god tid för att du gjort en missbedömning och överskattat tiden det kommer ta är sällan ett problem, snarare kan det till och med inge trovärdighet. Att komma kvällen du ska leverera och säga att du inte är klar är pinsamt.
Jag har verkligen mina barn att tacka för att jag effektiviserat mitt arbete. Efter att ha varit hemma på heltid deras första halvår och bara tagit några enstaka föredrag, började jag arbeta varannan dag våren 2008. Då startade jag Medborgaranalysen och MIKLO och hann få ihop ett riktigt kul gig med Medborgaranalysen åt Solna stad. Januari 2009 började de på dagis och jag hade planerat att gå upp i heltid men när det visade sig att jag bara kunde ha dom på dagis 10.00-15.00 första månaden så var det bara att tänka om. Och när jag började testa så insåg jag att det räckte gott och väl. Och då hade jag ändå en halvtimmes färd mellan dagis och jobb, och käkade lunch ungefär en halvtimme också. Jag insåg att mellan fyra och fem timmar var en optimal längd för ett arbetspass för mig. När jag jobbade mer än så så började jag hålla på med sånt som inte var viktigt, prio 2, 3 eller 4 uppgifter, som dessutom ofta ledde till merarbete eftersom det betydde att en process sattes igång. Min känsla, utan att jag räknade närmare på det, var att varje dag jag jobbade mer än fem timmar tvingade mig att jobba mer än fem timmar dagen därpå. Så känns det än idag och därför undviker jag det fortfarande. Att veta att du får in prio 1 på 4-5 timmar är också avkopplande. Den tiden finns ofta att trolla fram. Tio timmar däremot är svårare. När mina barn är sjuka tex, och jag är hemma med dom, så vet jag att jag har en timme på dagen när de sover middag och sen när de har somnat så behöver jag max 3-4 timmar till – klockan hinner knappt bli tolv innan jag är färdig med ”arbetskvällen” och kan lägga mig och vara utvilad kl 6 morgonen därpå. Skulle min mentala känsla vara att jag hade tio timmars arbete att ta igen skulle jag antingen inte sova något eller sova illa, och så var inte bara den här dagen förstörd utan minst också dagen efter.
Ett annat föräldratips är att helt enkelt räkna ut när influensa- eller förkylningsepidemier kommer och försöka att minska arbetsbelastningen den perioden. I julas friade jag tex hela december, i princip, mest för att jag hade tjänat allt jag behövde tjäna för året och inte behövde jobba mer, men det visade sig vara ett bra drag för ungarna var sjuka 8 dagar bara i december. Efter det så satte jag mig faktiskt och kollade vilka månader de hade varit sjuka mest så att jag det här året kan anta ungefär hur det kommer att arta sig!
Första gången jag egentligen gjorde ett aktivt val att fortsätta vara "egen" och köra entreprenörsrejset var när jag var föräldraledig. Jag var stundtals sugen på att ta en tjänst, ha en trygg inkomst, bra status i någon stabil organisation. Men jag insåg under mitt velande att jag aldrig kommer vilja byta bort makten över min egen tid. Att själv bestämma om jag vill jobba idag, och hur länge. Att inte behöva förklara mig för en chef om jag blir orolig för min son eller någon annan i min familj, eller en vän. Att inte behöva få ett godkännande alla de gånger jag subjektivt bedömer att någonting är bra för mig, som inte är att vara på arbetet på arbetstid.
Lappen på bilden här uppe hänger ovanför mitt skrivbord hemma, den är bra att ha mitt framför näsan. Det slog mig när jag skrev nu att poletten som snurrade igång prio1-tankeba nan var när jag fick en rundtur på McDonalds för ett par år sen av deras marknadschef, och han visade de gyllene regler som deras chefer oavsett nivå gick på. Där var en just "gör det viktigaste först". Resten hann jag inte se. Ska ta tag i uppsökandet av dessa någon dag. Nu skulle man kunna tro att Donken sponsrar oss eftersom jag nämnt dom både idag och igår. Men så är det inte. Haha.
Och dagens make money-låt är Jag skrattar idag med Ison & Fille. Eller i det här fallet bara Fille, men ändå: ”följde inga råd jag är självlärd / jag är det / jag svär bre / vill leva fullt ut, jag är värd det”
Var tvungen att lägga in hela texten också, förlåt:
Jag skrattar idag kanske gråter jag sen/ Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen Så jag lever idag, idag, idag/ Morgondagen är för långt bort men vi är här idag Så jag skrattar idag
Vers 1 Jag har aldrig varit rädd, nä. Gått igenom sånt som varit fett wack/ Livet är hårt och det visste jag då men jag följde inga råd jag är självlärd/ Jag är det. Jag svär, bre/ Vill leva fullt ut jag är värd det/ Jag tuggar och ler. Och jag duckar problem för det är vad det är/ Är det sant? Mannen, yeah!/ Jag har lät mig av saker jag gjort. Saker jag sett nära min port/ Där i min ort där fett med flous jämt saknades, inget vi tog lätt på/ Men det var rätt så lätt att bli väck då/ Folk i min närhet dom becknade hekton/ Jag brukade bruka för att lämna misär/ Nu gör jag så här/
Jag skrattar idag kanske gråter jag sen/ Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen Så jag lever idag, idag, idag/ Morgondagen är för långt bort men vi är här idag Så jag skrattar idag
Vers 2 Vissa dagar är brorsan på topp andra dagar är brorsan på noll/ Vissa dagar är jag redo att dra för det känns som att ingenting spelar någon roll/ Som när nära går bort, livet tar stopp/ Jag lever i nuet vår tid här är kort/ Jag pussar min mamma på kinden och ax/ För benim vill leva ut livet till max/ Är det nånting jag lärt mig i livet är det att aldrig ta nånting för givet/ Låt oss skåla för det för man får det man ger/ Inget mera med det allt är skrivet/ Gårdagen är redan förbi. Morgondagen är för långt bort i tid/ Tar vara på tiden jag fått, det är så jag vill leva mitt liv/
Jag har alltid sett att träffa och/eller ha dialog med kunder som den bästa utvecklingsprocessen för de företag jag startat. Att ett möte med en aktör/person i målgruppen kan leda till ett sälj är superviktigt, men att använda tiden i samtalet till att höra vad de har för behov är det bästa sättet att se hur du kan utveckla din verksamhet. Det är en trendspaning, och visar samtidigt vad det finns marknad och köplust för. Märker du att samma behov eller förhållande finns hos många företag i din målgrupp, så kommer du också vid en given tidpunkt att undermedvetet ha bearbetat fram en idé om hur det behovet ska tillfredsställas.
Lite så var det idag när jag för fyrtiosjunde gången läste ett svar där våra potentiella kunder gillade idén och tanken på att ha en måbra-startsida anpassad för sitt företag för sina anställda. De har lagt ner pengar på den och det är etablerat som regel internt. Men då byter vi inte utan lägger till! Vi skapar ett system där vi har moduler till salu eller att prenumerera på vecko- eller månadsvis, med tex guider till ”mikropauser” eller uppmaningar till datorgympa eller en personutvecklande övning du kan ägna 5 minuter åt.
Tack till Daniel Daboczy för inspiration till detta. Han driver Dabber, som gör webbtevespelare, och vi har haft ett samarbete där jag hängt med på en del säljmöten. Där har jag märkt att argumentet att köparen inte behöver byta ut någon sida utan bara ersätta tex en tråkig bild eller ett meningslöst textblock med en spelare i exakt samma storlek, fungerat.
Många drar sig från att boka möten om man inte har färdiga produkter eller svar på allt. Jag säger kör i vind så fort du har en idé. Det är genom möten och dialog som du sakta men säkert kan para ihop ett och ett till tre.
Enkelt mötesupplägg jag haft ända sen Gringo-tiden. Punkt 2,3,4 crucial, övrigt mest inramning. Tack till världens bästa säljinspiration Lee Wermelin på Kandidata för grundplåt och stöd när vi var som vilsnast!
1. Småsnacka artigt och följ med och hämta kaffe. Artig artig artig. Trevlig trevlig trevlig. Inte säljig inte säljig inte säljig.
2. Berätta historian bakom det du säljer – varför, hur kommer det sig, vad är poängen.
3. Fråga vad kunden har för erfarenhet kopplad till det du berättat + hur de jobbar med frågan i företaget om inte det kommer invävt.
4. Föreslå 3-4 lösningar på de behoven och se vilka som får bra mottagande. ”Skulle man kunna göra något sånt här?”
5. Säg att du skriver ihop ett förslag som du skickar dag X.
6. Tacka för att de tog sig tid, säg något du uppskattade med dem eller mötet, och så hejdå förstås.
Du behöver inte ha tagit första steget för att ta andra
Igår så kände jag och Marlena oss lite stressade. Vi hade satt deadline för att bestämma domännamn till dagsskiftet och när vi pratade på morgonen hade vi fortfarande inte gjort det.
När vi bollde om varför vi behövde bestämma oss så var det flera saker:
- Vi skulle återkoppla till de företag som hade svarat på vårat mejl och var intresserade av partnerskap eller annonsering
- Webbkodar-Jenni var peppad på att sätta igång och koda sajten
- En formgivare som ville göra sajtens design hade hört av sig och var peppad på att komma igång på direkten
Med detta aktuellt så ville vi passa på och vara effektiva och komma igång.
Det relevanta i det här fallet är att vi inte var tvungna att bestämma domännamn igår för något av det. Det går alldeles utmärkt att börja tänka design utan namn färdigt (som tex den begåvade Johan Thermænius gjorde för ett Medborgaranalysen-projekt nyligen), och det går utmärkt att koda och lägga ut en testsite utan domännamnet färdigt. Och företagens anställda är lediga till på måndag.
Man ska inte skjuta på saker för sakens skull, men man ska komma ihåg att det är väldigt få saker som inte kan vänta. Det finns ett avsnitt av vita huset där han Josh Lyman/Bradley Whitford stormar in i presidentens/Martin Sheens kontor och säger att det är något som de akut måste ta tag i, och presidenten frågar lugnt: ”är vi under attack?”. Nej, svarar Josh. Härdsmälter något kränkraftverk? "Nej" Är nationens säkerhet på något annat sätt hotad? "Nej". ”Dåså” svarar presidenten, då kan det vänta. Ungefär. Jag minns inte exakt. Och lite så är det. Det är väldigt få saker som egentligen är akuta, om vi tänker efter.
Ofta tar steg väldigt lång tid att ta, om man sitter och väntar in steget innan. Titta på stafettlöpare, när de står där och väntar på att lagkamraten ska komma fram. Vilken ångest! Man vill bara kuta och måste vänta! I det fallet bryter man en regel om man springer innan stafettpinnen är i handen, men i de flesta andra fall så måste man inte vänta. Därför kan vår designer börja skissa innan vi bestämt namn, och vår kodare likaså börja koda.
För mig är det alltid en avgörande faktor att inte hänga upp fortsatta steg på att saker ska vara klara. Det handlar delvis igen om det här med marginella skillnader. Visst blir det bättre om du har namnet färdigt – men exakt hur mycket bättre? Marginellt bättre, troligtvis. De flesta saker vi gör till ”avgörande” är sällan det. Det avgörande är tutti. Och det hänger inte på en enstaka detalj.
Dagens make money-låt är den för mig kanske mest avgörande, en DJ Premier-producerad pärla med Jay Z – A million and one questions.
Albert Åkerman är en sån som jag skulle vilja vara, jag har till och med haft Carlos Åkerman som användarnamn och hans foto som profilbild på Facebook under en förvirrad eftermiddag/kväll. Albert är kul och klok och bra och en av kumpanerna i Riket.se, som också driver en reklambyrå med ligan som heter Fellowshop. Men det var inte det viktiga.
Det viktiga är att första gången vi träffades, när de skulle presentera idén om Riket för mig, så sa jag att jag trodde på devisen ”dela med dig och bli rik”. Jag minns inte exakt hur jag sa det, eller i vilket sammanhang, men Albert påminner mig ganska ofta om att jag sa det och att han peppade loss på tanken.
I det fallet handlade det om att vi ganska snabbt skulle bestämma oss för att dela på ägandet av Riket och hjälpas åt att dra igång kalaset, och att tanken helt enkelt var att även om fler delade på kakan så gjorde vi kakan större tillsammans, på alla sätt, och därmed fick bara alla mer även om vi var fler. Samtidigt så inledde vi samarbete kring ett ytterligare företag jag är igång att starta kopplat till deras reklambyrå där de har en lika stor andel som jag har i Riket.
När det kommer till idéer och företag delar vi sällan med oss av det vi har. När vi satte igång 100LAX undrade många om vi inte var rädda att någon skulle sno vår affärsidé. Ibland undrar folk varför vi delar med oss av våra trix på hur vi tjänar pengar. Och nu i dagarna har vissa undrat om vi inte är rädda att folk ska registrera domännamnen som vi diskuterar huruvida vi ska köpa eller inte.
Ponera att någon gör just det. Någon bestämmer sig för att köpa de fyra domänerna här nere för 100 kr styck. Det enda som faktiskt händer då är att personen i fråga blir 400 kr fattigare och One eller Loopia 400 kr rikare. Vad gäller vår idé så hittar vi såklart helt enkelt hellre en annan domän, än köper loss en av domännorparens adresser för mer än 200 kr. Domännorparen har fyra bra domäner och kan säkert starta något företag med dem, och då är det superkul. Men chansen är stor att beteendet bara gör att man sitter där med domäner som man inte kommer till skott att göra något vettigt av.
Rädslan av att dela med sig av idéer eller tankar som vi tycker är crucial för verksamheten vi vill driva, eller unika på något sätt, bygger på rädslan att förlora dom. Men du kan ju inte förlora din egen idé. Det enda som kan hända är att någon kopierar den, och då får du väl tävla med personen i fråga om vem som har den bästa produkten. Det kan bli en osjysst fight om det är någon som tar den som är mer etablerad eller liknande, men då ser jag det som att det var otur och kanske inte meningen att jag skulle driva just den idén. Rädslan av att förlora en idé gör ibland att vi klamrar oss fast vid den så hårt att vi slutar få nya idéer. Om du hela tiden är i ett omlopp av idéer får du också nya. Alltså behöver du då inte vara rädd för att någon ska ta dom, eller härma dom. Och för att någon annan gör det kan du alltid göra det själv ännu bättre.
Det har alltid varit min tanke, att om någon snor min idé så är den nog rätt säker på att den kommer genomföra idén bättre. Om den missbedömer sin egen förmåga eller har hybris, synd för den. Om jag har lust så testar jag sen istället. Om någon tar åt sig hedern för något som jag tycker att jag kom på? Who gives a flying fuck. Så länge vi tillsammans hela tiden drar till samhället, folkets behov och annat som behövs, så är det mig likgiltigt om det är jag eller någon annan som gör det. Självklart tycker jag att det är kul att göra saker jag tror att jag kan göra bra själv, men om någon annan gör det jag ville göra så är det bara bra. Jag kommer ju själv ändå aldrig hinna göra allt jag tycker ska göras!
En enkel sån grej var att jag hade skissat upp en idé för ett par år sen om att ha en Reklamcykel, som skulle åka runt och ha ljud och reklamskylt på stan, som man sålde in till företag. Jag gjorde en pejl likt den jag gjorde nu och fick ett tjugotal positiva svar från intresserade kunder. La det på hyllan lite och sprang sen på en begåvad figur på en fest som hade en liknande idé, som jag såg att han var på väg att göra verklighet av. Då la jag ner och gav honom mejlen jag hade fått från potentiella kunder.
För några månader sen försökte också sajten 365saker att slå världsrekord i idégenerering och då bestämde jag mig för att ta tillfället i akt att göra mig av med 66 av de runt 100 idéer på företag och projekt som låg i min projektmapp. De som jag såg att jag aldrig skulle dra igång kunde jag lika gärna drämma iväg och se om det blev nåt av på något annat håll. 365saker lovade nämligen att alla idéer skulle förvaltas och de skulle titta på om de kunde gå vidare på något sätt med alla bidrag som kom in. Ni har en zip-fil med ideerna jag gav bort här. Vissa projekt har lite mer innehåll, andra bara en textfil eller något helt oförstående. Det är bara att ta för sig.
Rädslan att förlora något är också rädslan att förlora något man skulle kunna ha. Så småningom blir utvecklingen av den rädslan nästan absurd. Men ovanstående bygger också på uppfattningen att vi som människor är begränsade och världen vi lever i likaså. Vi har de här idéerna och sen inte fler. Eller det här är det enda domännamnet som kommer funka. Eller de här kunderna kommer lämna mig om jag tipsar om den här andra verksamheten som de kan bli kunder hos. Om du alltid är övertygad om att du kommer på något nytt smart, en ny kund, en ny idé, så är det ju bara att dela med sig. Det är ett sätt att inspirera utveckling.
Om väldigt många nu efter att vi bloggat om det börjar kontakta företag på det här sättet som vi redovisade i inlägget innan, så kommer det antagligen att bli mindre effektivt när vi gör det. Vi kommer skilja oss mindre från mängden. Men då är det bara att komma på vad nästa steg i kommunikationsutvecklingen skulle vara och försöka bli bland de första att göra på det sättet.
Dagens make money-låt är från spanska rapparen Supernafamacho från gruppen CPV. Den är bra att lyssna på när man känner att det går jävligt bra, så bra att folk börjar snacka skit om en!
Allt du inte har tillgängligt längtar du till. Den längtan kan lätt bli till ängslan om möjligheten att få det du längtar till inte ser ut att växa, utan kanske snarare krympa. Jag har precis tagit en promenad längs vattnet till höger i bild, i min hemtrakt Vårby gård. Det största skälet jag kan se till att folk längtar bort härifrån, är att de inte har möjlighet att flytta. Det är aldrig ett samtal som förs från något håll, men för mig det som är helt avgörande för att få en samhällsutveckling där människor inte begränsas i sin utveckling. Det är enkelt: områden som fått lägre status har kortare kötid om det är en hyresrätt eller lägre pris om det är en bostadsrätt, områden som fått högre status har längre. Om du vill flytta från Bromma till Vårby, så går det, om du vill flytta från Vårby till Bromma, så går det inte. Den klassiska gräset är grönare på andra sidan stämmer på många sätt.
Det Marlena skriver om att förbereda sig handlar för mig mycket om att skapa förutsättningar där jag har maximal valfrihet. Så länge jag inte känner att jag kan välja vad jag vill så kommer jag vara osäker på varför jag gör det jag gör eller siktar dit jag siktar. Nu bor jag till exempel i Vårby gård efter att jag i fyra år bodde i ett område med högre status, som jag hade längtat till i ungefär fyra år innan dess. När jag fick utforska det och upptäcka att det inte var något för mig, och att platsen på jorden jag har där jag känner mig trygg och inte bara andas utan också lever är Vårby gård.
Att trygga sin ekonomi inför en företagsstart bygger på en liknande princip. Har du så att du vet att du klarar dig ekonomiskt ett halvår framöver, så kommer du inte att behöva hantera rädslan att inte kunna betala hyran. Rädsla är svårt att hantera, och sällan en bra förutsättning för att tjäna mer pengar. Här tänker jag direkt på försäljning, där en säljare som MÅSTE HA PENGAR NU signalerar och uttrycker känslor som inte är lockande för en kund. Är du avslappnad och kan säga till kunden att den kan ta det lugnt, fundera på saken, ringa i lugn och ro och kolla läget om en vecka… så kommer du sälja mer. Jag har varit i båda situationerna och min upplevelse av det är att när jag är lugn och inte har kniven mot strupen så gör lugnet mig mer lyhörd och i momentum med omvärlden på ett sätt som får försäljningsmöjligheter att trilla över mig, som jag inte hade uppmärksammat annars. Medan jag med kniven mot strupen säljer in saker som jag kanske inte har lust att göra bara för pengarnas skull, som kanske inte ens hör till det som företaget egentligen ska pyssla med. Det slukar onödig energi och är inte lönsamt.
Förutom Marlenas tips om att rent konkret skapa sig en buffert, så är en variant jag alltid kört på att sälja den planerade tjänsten eller produkten innan jag har investerat tid eller pengar i att skapa den. Att knyta till sig kunder redan i en planeringsprocess är en sån nyckelaktivitet som är haram att missa. Vi kommer att berätta mer om hur vi gör det nu när vi drar igång måbra-sajten, men jag bifogar också här ett dokument som kan vara intressant, från när vi drog igång Medborgaranalysen. Dokumentet innehåller mejlen som vi skickade ut, alla skrivna i förväg och planerade till datumen som vi hade angett. Första utskicket gick till chefer i kommunförvaltningar, via mail som vi hade köpt på Kommuninfo och skickade ut via Mail List King.
Får man noll positiva svar på en sån process, och noll som säger att de kommer behöva en sån tjänst så ska man inte fortsätta med den affärsidén. Men vi knöt till oss drygt 200 personer som var peppade. Och vid mejlandets slut hade vi en första kund, som gav oss 25.000 in, och krävde ca 5.000 i investering. Med de tjugo hade vi en första trygghet. Dessutom blev det jobbet ingången till ett större uppdrag från samma kund. Själv var jag vid tillfället i sluttampen av min heltidsföräldraledighet och la ner någon timme vid varje utskick och någon timme på att skriva mejlen. Planen var att när jag sen skulle börja jobba halvtid, så skulle vi ha inkomster därifrån. Till dess så hade jag ju föräldraförsäkring. Och mycket riktigt så kunde vi dra igång det fint och smidigt när jag väl började jobba. Jag skulle uppmana fler att testa sina entreprenörsidéer under såna perioder när man har annan inkomst på något sätt. Ett problem många har som tex är arbetslösa och vill starta eget är att a-kassan upphör så fort du får f-skattesedel. Att testa en affärsidé på det här sättet som jag pratar om kräver inte att du registrerar ett företag, och därmed kan du under perioden du bara gör research, vilket det här är. När researchen är gjord och du ser att du har kunder, kan du starta företaget och köra igång med din första kund och inkomst på en gång.
"Chasin dreams, pullin mo' schemes for wealth
But the best thing in life is health, be yourself playa
Television it'll keep yo' ass wishin forever
You'll never get you life together"
Du vet aldrig hur det hade kunnat bli, bara hur det blev
Som jag skrev i mitt första inlägg så tror jag på devisen att ”det spelar ingen roll vilket beslut du tar, det viktiga är att du tar ett beslut”. Hårt draget förstås, men som princip. Du kan aldrig mäta skillnaden av handlingen du valde jämfört med den du hade kunnat välja. Det du alltid kan göra det är att handla aktivt, göra val, och lära dig av varje val. Lägga erfarenheten i ryggsäcken och desto mer du har där desto mer har du att relatera framtida val till. Till stor del ser jag att det är det som bygger magkänsla och intuition.
Jag tror skillnaden mellan att välja det ena eller det andra alltid blir marginell. Men skillnaden mellan att välja och inte välja alls blir enorm. Gör vi inte val har vi inget i våran ryggsäck mer än luft, väntan. I affärssammanhang fick jag en bra line häromdagen, angående Gringo, som jag var med och drog igång 2004: ”Om ni bara hade tänkt att ni skulle starta en tidning hade ni aldrig haft erfarenheten ni har idag av att ha gjort det. Då hade ni bara haft en fin tanke om hur man kan göra.”
I boken Blink av Malcolm Gladwell, som för mig var en sån bok som gav mig forskning och fakta som bekräftade sånt jag hade känt innan, finns ett intressant kapitel. Gladwell sammanfattar ett test några forskare gjorde där de mätte människors resultat på ett prov när de bara fick svara på frågorna, och när de fick förklara hur de hade resonerat för att komma fram till svaret på frågorna. Fler svarade fel när de ombads ge en förklaring till svaret innan de gav själva svaret.
Igår när jag och Marlena satte oss och tittade på affärsidéerna ni spånat på med oss i kommentarsfältet och via mejl, så hamnade vi i en sån situation. Vi började titta på om vi skulle lägga fram två-tre favoritval men insåg efter någon minuts bollande att magen sa att vi skulle kicka måbra-spåret. Det var en idé som direkt satte spinn i våra hjärnor och som dessutom många av er som kommenterade också bekräftade som god. ”Varför ska vi göra det svårare för oss?” sa vi och så var vi igång att spåna på hur sidan i stora drag skulle se ut. Så vi visste att vi var ungefär överens om en startbild och kunde dra iväg den för vidare spinn hos er.
Allting går att överarbeta. Det går att göra sjukt noggrant, men det tar tid. Och som sagt, skillnaden är ofta marginell. En annan grej idag var att det blev lite stressigt mot slutet av vårt arbetspass, när vi ännu inte hade skrivit blogginlägget. Dels hade timmen som vi hade utlovat oss att jobba nästan gått, dels hade jag en faktisk deadline i och med att dagis stängde ett idag och jag inte ville bli sen. Jag satte mig och skrev och Marlena spaltade upp det viktigaste att få med på sitt papper och vi stämde av att allt hade kommit med och tryckte på send och så var det ute, ett ganska viktigt inlägg, knappt redigerat eller genomarbetat. Sånt ger mig precis som alla andra lite ångest – ”hade jag kunnat formulera annorlunda?”, ”blev det fel ton?”, ”var det verkligen den bästa idén?” Och skulle jag inte låta mig känna allt det där skulle jag ligga i fosterställning på golvet om en vecka och böla av uppbunkrad stress och ångest. Och väl känt så går det över rätt snabbt, för jag vet att skillnaden är marginell. Ni som läste tänkte antagligen inte på det, och fattade uppenbarligen ändå. Det är väldigt ofta som vår egen kamp med något som vi vill få så perfekt som möjligt kräver en ansträngning som inte står i proportion till resultatet.
En av nycklarna för att göra saker snabbare än vanligt är att inte gå tillbaka hela tiden. Det finns något som kallas ”speed reading”, som är vad det låter som: ett sätt att läsa snabbare på. De som är riktigt bra på det drar igenom en 300-sidors bok på trekvart typ. En av reglerna där är att inte gå tillbaka och läsa om. Om du bara tänker på hur många gånger du gjort det i den här texten, eller bara försöker fortsätta läsa utan att göra det, så märker du hur svårt det är. Och ofta läser vi om inte för att vi inte har förstått, utan för att vi är osäkra på om vi har förstått. Och allt som oftast, när vi är osäkra, så hade vi förstått. Eller hur många gånger när du precis låst ytterdörren och blivit osäker på om du stängt av spisplattan, har du verkligen glömt att stänga av den?
När jag jobbar försöker jag göra, och blir det fel så får jag väl göra om. Antagligen kommer någon reagera om jag gör fel. Eller så märker jag det själv. Men jag vet med mig att de flesta gångerna så blir det rätt. För jag är bra och har instinkter som precis som alla andra människor leder mig rätt om jag inte jiddrar för mycket med dom.
Dagens make money-låt är Flip flop-rock från Outkasts dubbelskiva. Den har Jay-Z och Killer Mike som feat, och det som fick mig att fastna för den var Jays första rim i låten
”When I'm in the mood I rock the S Dot tennis shoes
At the interlude, I got the Gucci flip-flops”
Idag för tio år sen lanserade jag en nättidning som jag kallade för Epigon. Jag startade den på nollbudget och drev den även så i ett par år parallellt med att jag gick i gymnasiet. En av de stora anledningarna till att jag startade tidningen var att jag alltid hade tyckt väldigt mycket om att skriva, och i högstadiet hade bestämt mig för att bli journalist. I gymnasiet fick jag en lärare som inte tyckte att jag var något vidare bra på att skriva, vilket provocerade mig sjukt mycket. Jag minns att jag fick VG minus hela tiden, på varenda uppgift, och även om det inte var dåligt så kom jag från att ha fått mvg i svenska i åttan och nian och tyckte att hon var orättvis. Dessutom tyckte jag mig se att hon inte hade riktigt samma förhållningssätt till oss i klassen som var förortsungar, jämfört med de mer tillrättalagda villabarnen som var i majoritet.
Parallellt hade jag irriterat mig på att ungdomar framställdes så fånigt i tidningar (antingen som stenkastande rebeller eller med musik som enda intresse) och tyckte det berodde på att så få journalister var unga. Så jag tänkte att fan jag startar en tidning. Jag tyckte Expo var ett bra namn. Och så stötte jag på en annan tidning som hette så och minns att jag av nån anledning hade feeling för E och gick in på nån lista med latinska ord eller liknande, och fastnade för Epigon, som visade sig betyda ”osjälvständig efterföljare”. Bra ironi, tänkte jag, och bestämde mig för det. Hittade en tjänst för gratis webbadresser som jag minns gav oss adressen www.epigon.cjb.net och kompletterade med en tjänst som var populär då som hette ”come.to” via vilken man gratis kunde få ”come.to/epigon”. Supernice, tyckte jag! Kontakter är viktiga brukar man säga, och för mig var de det. Men jag hade inga sen tidigare. Min första fick jag genom att söka på AltaVista eller vad sökmotorn kan ha varit just då, på "ung samhällsjournalistik". Första träffen jag fick visade sig vara ett mailnätverk som hade just det namnet, som jag mejlade och anmälde mig till med lite info om min idé med Epigon och snabbt fick svar av grundaren Alexander Kristofersson, som sen i många år var ett viktigt stöd och en viktig länk in till fler kontakter för mig. Allt var mycket närmare än jag hade trott!
Sidan låg ute 1 april 2000 och jag hade börjat genom att julen innan göra en skiss, en enkel layout på nätet och en fråga på Passagens forum som hette 15+ där jag efterlyste folk som ville skriva i tidningen med mig. Fem månader var inte lång tid, men det var mer än jag hade behövt. För det hände en grej i januari som fick mig att definitivt välja väg.
Tomas Melin, en av de här första jag hittade på nätet som ville skriva med mig, hade undrat varför det plötsligt hade gått över en månad mellan våra kontakter, efter att vi börjat med intensiva diskussioner, ny layout och annat efter att vi hookade på det där Passagen-forumet. Det som hade hänt var att jag och min dator hade blivit haffade av polisen. Det var nämligen så att min entreprenörsbana redan hade börjat något år tidigare, men tyvärr inte i lagligt format. Det här var på den tiden väldigt få hade bredband och program och spel cirkulerade på brända cd-skivor, och vi var ett gäng på sju-åtta stycken i Sverige som hade börjat kapitalisera på det. CD-brännarna var dyra (1500-2000 kr) och inte alla hade tillgång till de senaste programmen och spelen. När jag fick min första dator med brännare så satte jag igång. Först gjorde jag en hemsida som hette BBW, Billiga Brända Warez, som Telia tog bort från servern, och sen gjorde jag en klon som jag kallade Geniuz 2000 som bara sålde via mail till en stock på 50-60 kunder, om jag inte minns fel. Jag tjänade någon tusenlapp eller så i månaden och för en femtonåring var det att vara rik. Och när spiralen snurrade som mest uppåt och försäljningen ökade så åkte jag dit. Och det var verkligen så där typiskt, att jag visste att jag skulle åka fast om jag fortsatte, ”men bara en beställning till”… Så jag hade satt mig ner för att tänka vad jag ville göra och kombinerat med att jag var lack på svenskläraren så satte jag igång med Epigon för att ha arbetsprover när jag hade gått ut gymnasiet och då skulle kunna söka jobb med det eller enklare komma in på journalisthögskolan. Och så kom en lärare in på en lektion och lämnade ett meddelande på min bänk att jag skulle ringa min mamma. När jag gjorde det berättade min mamma skärrad att polisen hade varit hemma hos oss och tagit det mesta i mitt rum som var av värde för mig. Min dator, med mitt internet, mina musikskivor, mina papper, mina block, mina anteckningar… Det var nog första gången jag hade ett riktigt tungt täcke av ångest över mig och jag minns hur jag la mig på en bänk i en avskild skolkorridor och avslutade samtalet i mobilen.
Jag minns att jag aktivt övervägde att fixa pengarna jag behövde till skadeståndet genom ett grövre aggressivare brott, och jag mins att min älskade syster Helena, som jag har så mycket att tacka för, när jag gick i de här tankebanorna pratade om hur brottslingar ofta återföll i brott för att betala sina skulder för tidigare brott och att det var så allt gick åt helvete till slut. Det var innan jag hade vågat berätta och jag insåg med den tanken som grund att jag inte skulle falla för systemet, att jag skulle sota skiten legit, lagligt. Jag hade sökt och fått ett jobb på Cykelringen precis när jag åkte fast för att börja generera inkomst och smed länge en plan om att kuppa dagskassan den vårlöningsdagen jag visste att det skulle ligga som mest pengar där. Kanske var jag feg i slutändan, men jag tror faktiskt att det mer var ett aktivt val. Jag hade kunnat fortsätta med smutsiga affärer men är stolt att jag inte återföll i brott för att betala de dryga 120.000 kronor jag till slut dömdes till. Hur det svenska rättssystemet resonerar när den ger ett sånt skadestånd till en sextonåring från ett socialt mer komplicerat område, med pensionerade föräldrar utan inkomst att tala om, och som är mitt i en gymnasieutbildning, kan man ju fundera över.
Epigon blev i alla fall min livlina, tillsammans med Cykelringen (utan att jag behövde råna dom), som gav mig de 5000 i månaden jag pungade ut med i två år från att jag fyllde arton. Och för att det uppfyllde drömmar åt mig. Om att ha ett fint kontor, gå på viktiga möten, och bli bekräftad över att mina idéer har ett värde genom att hitta de som ville investera i dom. Ideerna alltså. Jag tror att det formade mig väldigt mycket som entreprenör. Epigon finansierade jag via bidrag från Ungdomsstyrelsen, och efter Epigon så lärde jag mig via Gringo att finansiera mina idéer på den kommersiella marknaden. Ännu oslipad affärsmässigt, Gringo blev ett jätteprojekt som vi drev med en ambition att vara affärsmässiga som aldrig lyckades. Enkelt förklarat av två skäl: för att vi räknade för optimistiskt på hur mycket pengar vi skulle dra in, hela tiden, och för att vi hade många verksamheter, av vilka vissa gjorde vinst och andra gick back, och vi behöll de som gick back för att det kändes viktigt för oss att de skulle finnas. I efterhand var det superkorkat – att bevara dom dödade ju de andra! Någon dag längre fram tänkte jag skriva lite om hur jag tänker att du kan behålla och utveckla din idealism och dina samhällsförändringsidéer i ”kommersiellt format”. Lärdomarna jag drog har jag använt för att utveckla den företagsgrupp jag driver idag, Carlos Rojas Samhällsentreprenörer, eller CRS som jag säger när jag vill bli klar idag. CRS rymmer bara företag som driver en samhällsförändrande process, och där vi också tjänar pengar på denna genom kunder som vill betala för sin del av det samhällsförändrande arbetet. Med de första två av företagen vi har, Medborgaranalysen och MIKLO, lärde jag mig det mesta jag idag använder om just att jobba mindre och få mer gjort. Jag startade båda parallellt under ett år då jag jobbade tre dagar i veckan. MIKLO omsatte 200.000 första året, och Medborgaranalysen drygt sjuhundra. Att jobba effektivt och med det jag tycker om, är en en nyckel för mig för att må bra i mitt liv. Runt 35 arbetade timmar, landar jag på när en vecka har gått, just nu. Vissa veckor jobbar jag mindre, någon vecka blir det mer.
När jag hade fått barn funderade jag på om jag verkligen skulle hålla på med egna företag istället för att ta en trygg tjänst med en trygg inkomst. Och det som var helt avgörande för mig, för att välja att fortsätta med företagandet, var just att få arbeta mindre, och över allt annat: att få bestämma över min egen tid. Jag ville inte behöva förklara mig för någon chef om jag var orolig för något av mina barn och ville dra iväg till akuten, eller bara kände för att ligga kvar i sängen två timmar extra på morgonen istället för att stressa iväg till märkliga tider jag skulle vara tvungen att hålla.
Epigon finns alltid kvar som en referens för mig, hur roligt det var, och hur svårt det är, hur mycket fantastiska saker man kan göra, och lära sig, genom att få välja vad man vill göra, och hur. Och när. Och varför.
Dagens make money-låt blir en som snurrade i min skivspelare redan då. Den är på spanska, heter översatt ”Göra pengar” och på 2:56 säger Mucho Muchacho, som sångaren heter, ”idag gör jag mer (pengar) på en show en min pappa på ett år”. En mening som snurrade i mitt huvud första gången jag fick betalt tjugo lax för ett föredrag. Det var sjukt, men sant, att någon, för en timmes ”show”, skulle betala mig mer än min pappa fick på en månads kneg. Tröskeln att värdera det man gör utifrån just den marknaden man är på, och inte undervärdera sig för att man tänker att ”jag kan inte ta så mycket betalt”, är en sak som många får kämpa med. Jag supportar gärna dig om du är där!
100 LAX är ett så sjukt experiment att det blir friskt. Ni vet som på matten, när två minus blev ett plus. Men det handlar rätt mycket om det, utan att bli lustig. Att det mesta kring att starta företag ofta är mycket enklare än man tror. Som det här med matten. ”Det räcker bra med att kunna plus och minus”, har jag hört många framgångsrika entreprenörer säga. Visst kan du lära dig läsa svåra tabeller och göra avancerade vinstuträkningar men i grunden räcker det med att du har en realistisk bedömning av plus och minus - över vad det finns för efterfrågan på det du vill sälja och vad du kommer ha för kostnader. Och det fina är att du ofta kan ta reda på det innan du börjar arbeta med själva företaget, eller fylla i ”krångliga blanketter”, som det brukar heta. Och som så klart inte är så krångliga som alla hela tiden säger. Väldigt få som säger det är folk som faktiskt satt sig ner och läst vad som egentligen står på blanketten.
Vi börjar idag med att komma på idéer och spräcker myt nr 1: att du behöver ha en fantastisk idé för att starta företag. Vår tes är att det kryllar av fantastiska idéer som var och en kan generera livsglädje åt entreprenörer och konsumenter. För att fatta beslut kring vilken idé vi på tre månader kommer att utveckla till det vinstdrivandeföretaget i 100 LAX-experimentet kommer vi lyda en klok och numera rik mans råd: ”Det viktiga är inte vad man bestämmer, utan att man bestämmer något.”
Dagens make-money-låt: The Sign med Ace of Base. Den har kanske det bästa sticket i världshistorien, där vid 2:24. Hoppas du hänger med i 100 LAX och att vi kan få dig att öppna ögonen ännu mer!
Vi tror att entreprenörskap 2012, om du själv vill, kan skilja sig väldigt mycket från det entreprenörskap som växte fram på 1900-talet efter den industriella revolutionen och som många ser som normen idag.
Därför arbetar vi för att inspirera alla som vill inspireras, att starta företag. Alla som inte ser sig i rollen som smörsnackande kostymnisse, som inte har pengar att investera i en affärside och framförallt, som inte tycker att det verkar vettigt att behöva jobba ihjäl sig för att få möjlighet att förverkliga sina drömmar.
Vi har fått en del uppmärksamhet: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Other languages
NAMNET 100LAX
Namnet kommer från den första utmaningen som vi som drog igång 100LAX, Marlena Batist och Carlos Rojas, tog sig an för att bevisa detta – nämligen att starta ett företag som med bara tio timmars arbete i veckan, på tre månader skulle gå från 0 till 100.000 kr i månadsvinst.
Vi nådde inte ända fram, men nog till 42.000 månad tre, och företaget vi startade – Dagens Lax – lever och frodas än idag. Det viktiga var inte att nå just 100.000, utan att visa att du snabbt och utan att behöva släppa allt du har och vrida ditt liv 380 grader kan få snurr på en bra verksamhet.
Det viktigaste är att tid är värt mer än pengar
Den viktigaste tanken i 100LAX-tänket är att tid har ett värde. Vi tycker att du är rikare om du jobbar 10 timmar i veckan och tjänar 20.000, än om du jobbar 60 timmar i veckan och tjänar 100.000 kronor.
Därför är det alltid grundläggande i metoderna vi utvecklar att göra arbetet med ett företag effektivt och så lite tidskrävande som möjligt.
Annat som är viktigt
o Skit i att försöka göra allt perfekt. Perfekt finns ändå inte och tar för mycket tid.
o Tänk först, entreprenöra sen - anpassa ditt företag efter det liv du vill leva, inte tvärtom
o Sälj skinnet innan du skjuter björnen - investera inte i nåt du inte har en order på
o Dela med dig och bli rik - kontrollfreak blir inte rika, bara utbrända
