Tänk om alla skulle tänka färdigt

För ett par månader sen skrev Horace Engdahl 20 korta betraktelser på Dagens Nyheters essä-sida. Jag fastnade särskilt för en där han skrev att om alla människor skulle uttrycka helt genomtänkta åsikter och idéer så skulle vi inte ha något offentligt samtal.

Tänk bara hur tyst allt skulle vara.

Med idéer av andra slag tror jag att det är samma sak. Hur många projekt, företag, föreningar med mera, skulle existera om alla bara drog igång saker och ting när idén var helt färdigutvecklad?

När vi drev Gringo 2004-2007 så utvecklade vi verksamheten med en stor tilltro till oss själva. Vi började vår expansion genom att vi när vi bokade möten för att sälja annonser, fick frågor om vi kunde göra annat. ”Kan ni inte skriva annonsen åt oss?”, ”Kan ni inte ha ett event hos oss?”. Vi hade inga copywriters och vi hade ingen eventbyrå, men eftersom vi både ville få in pengar och ha så stor träffyta som möjligt med vårt budskap, att mediebilden av miljonprogrammen var starkt snedvriden, så sa vi att vi kunde göra allt. När vi sen hade sagt ja och gick tillbaka till redaktionen så började vi leta efter folk som kunde dela vår ideologi och jobba med oss, som hade den spetskompetensen som hade efterfrågats. Eller så skaffade vi oss kompetensen som hade efterfrågats själva. Det var ett strålande sätt att utvecklas, skapa nya verksamheter med nya intäktsströmmar och knyta till oss nya personer som inte bara bidrog med spetskompetens utan nya perspektiv och erfarenheter som var värdefulla för de redan befintliga verksamhetsgrenarna också. Vi gjorde det så småningom till en regel att på våra säljmöten fråga vad kunden hade behov av inom vårat fält, och säga att det kunde vi ordna, oavsett vad det var. Oseriöst, tycker ni kanske mindre peppiga läsare när jag skriver, men hör efter med vilken av alla random ”business”-, ”management”-, ”osv”-konsultfirmor som du undrar vad de egentligen gör. Det är precis det de gör. De träffar kunder, som alltid har något problem, och säger att de har rätt kompetens att fixa problemet. Och så gör de det. Råkar de ha kompetensen redan så är det praktiskt, annars rekryterar de.

Det är ett löjligt smart sätt att expandera på: du investerar inte i ny verksamhet förrän en faktiskt köpare anmält sitt intresse och till och med skrivit avtal på att köpa den nya tjänsten eller produkten.

Misstaget vi gjorde då, som jag för inget i världen vill göra om, var lika enkelt: när efterfrågan på en verksamhet försvann, så behöll vi den. Vi tyckte att alla verksamheter var viktiga för ”totalen” och vi hade knytit oss känslomässigt till den. Det gällde både faktiska delar av verksamheten, och personer som vi hade anställt. De hade en gång kommit in för att tillfredsställa en efterfrågan och då genererat pengar, men i vissa fall tog efterfrågan slut och vi skulle ha kapat grenen så fort trenden visade sig för negativt. Istället hoppades vi, och inte hur ett affärsmässigt perspektiv, utan ett känslomässigt.

Ovanstående bild blev jag invigd i av den genialiske Eugenio Molini när han gick in och hjälpte oss att bli mer affärsmässiga med Gringo. Du eller din organisation siktar mot målet (stjärnan), som i de flesta fall är att tjäna pengar, bygga upp en verksamhet av något slag, nå ett ideologiskt mål eller antagligen alla tre på samma gång. Vägen dit kan se olika ut, och kan vara rätt bred, men det finns två saker som kan få dig att kana ut för långt utanför vägen, så långt att du inte kommer tillbaka och då missar möjligheten att nå målet. Det ena är pengar, att du börjar göra saker bara för att tjäna pengar, som inte är det som ni kan eller bestämt er för att göra. Det andra är känslor, att du tar beslut utifrån känslomässiga parametrar och inte utifrån vad du tror bidrar mest till att nå målet. Den dagen jag fullt ut lyckas kombinera det jag beskriver i texten ovan, med det här ramverket, tror jag att jag kommer att bli framgångsrik på riktigt.