Ska jag välja mina kunder eller låta dem välja mig?
Ni har säkert hört om 80-20-principen – att tex 20 procent av kunderna du har står för 80 procent av dina intäkter. Eller generellt att 20 procent av orsakerna står för 80 procent av verkan. Kallas Pareto-principen ibland efter dess påkommare.
Jag brukar röra mig utifrån den i många sammanhang, inte minst i försäljning och arbetsprioritering, men har de senaste dagarna gått och grunnat på att lägga ytterligare en 80-20-parameter till mitt yrkesliv.
I Tim Ferriss bok The 4 hour workweek la han på ett raster av principen som jag gått och haft i bakhuvudet sen dess och nu börjar känna att det klarnar. Han bestämmer sig nämligen i en av hans befrielsefaser, när han jobbar som säljare på nåt random företag, om att göra slut med jobbiga kunder. Han ringer helt enkelt de som han tycker varit pain in the ass och stulit energi och säger att han inte vill ha dom som kunder längre. En av dom kanske tio han ringer visar sig vara väldigt förstående och de får en helt ny relation – och ny försäljning.
I mitt fall så har flera i min omgivning de senaste månaderna fått lyssna på ett gnäll som studsat runt i mitt huvud: nämligen att jag känner att det är flera som jag jobbat för som har förutfattade meningar om mig. Vi inleder ett arbete men efter ett tag så känner jag att de är lite oroliga. Ofta tror jag att det beror på att de har någon slags bild av att jag är ung och därmed slarvig, eller att de på något vis stör sig på mig – känner sig provocerade eller hotade. Det här har tagit rätt mycket energi från mig, och gjort att jag känt att jag inte gjort jobben för dom kunderna så glädjefyllt som jag hade velat.
Nu sitter jag och planerar min höst, där jag har ett bortskämt bra utbud av saker att pyssla med – alla inom de företag och initiativ jag startat senaste åren, saker som jag vill jobba med både ideologiskt och rent tekniskt som hantverk. Och jag inser när jag sitter och målar upp drömscenarion att det jag helst av allt vill inte är att få det eller det uppdraget. Det är att få det eller det uppdraget av den och den personen.
Jag har stött på så många intressanta människor genom åren, som jag haft glädjen att få uppdrag av och få jobba för. När jag tittar tillbaka kanske inte alla de största eller mest omfattande eller utmanande jobben har varit för dessa personer, i vissa fall jo, och många har jag aldrig jobbat för men käkat desto fler luncher med som vidgat mina perspektiv och gett mig energi. Det är inte så att jag inte vill ha motstånd av mina uppdragsgivare, men att jobba dynamiskt och utmanande med människor som tycker om en och som man trivs med känns mycket mer stimulerande och lockande.
Tims 80-20-tillägg handlade om att 20 procent av kunderna också står för 80 procent av din energitillförsel. Och nu tror jag att jag faktiskt fattat vad han menar. Även om det i mitt fall kanske till och med är 10-90 så funderar jag på om det inte är värt att ta ett steg tillbaka, ta en liten risk och säga som de är till dessa: jag vill jobba med dig, oavsett vad det handlar om för uppdrag.
Jag brukar röra mig utifrån den i många sammanhang, inte minst i försäljning och arbetsprioritering, men har de senaste dagarna gått och grunnat på att lägga ytterligare en 80-20-parameter till mitt yrkesliv.
I Tim Ferriss bok The 4 hour workweek la han på ett raster av principen som jag gått och haft i bakhuvudet sen dess och nu börjar känna att det klarnar. Han bestämmer sig nämligen i en av hans befrielsefaser, när han jobbar som säljare på nåt random företag, om att göra slut med jobbiga kunder. Han ringer helt enkelt de som han tycker varit pain in the ass och stulit energi och säger att han inte vill ha dom som kunder längre. En av dom kanske tio han ringer visar sig vara väldigt förstående och de får en helt ny relation – och ny försäljning.
I mitt fall så har flera i min omgivning de senaste månaderna fått lyssna på ett gnäll som studsat runt i mitt huvud: nämligen att jag känner att det är flera som jag jobbat för som har förutfattade meningar om mig. Vi inleder ett arbete men efter ett tag så känner jag att de är lite oroliga. Ofta tror jag att det beror på att de har någon slags bild av att jag är ung och därmed slarvig, eller att de på något vis stör sig på mig – känner sig provocerade eller hotade. Det här har tagit rätt mycket energi från mig, och gjort att jag känt att jag inte gjort jobben för dom kunderna så glädjefyllt som jag hade velat.
Nu sitter jag och planerar min höst, där jag har ett bortskämt bra utbud av saker att pyssla med – alla inom de företag och initiativ jag startat senaste åren, saker som jag vill jobba med både ideologiskt och rent tekniskt som hantverk. Och jag inser när jag sitter och målar upp drömscenarion att det jag helst av allt vill inte är att få det eller det uppdraget. Det är att få det eller det uppdraget av den och den personen.
Jag har stött på så många intressanta människor genom åren, som jag haft glädjen att få uppdrag av och få jobba för. När jag tittar tillbaka kanske inte alla de största eller mest omfattande eller utmanande jobben har varit för dessa personer, i vissa fall jo, och många har jag aldrig jobbat för men käkat desto fler luncher med som vidgat mina perspektiv och gett mig energi. Det är inte så att jag inte vill ha motstånd av mina uppdragsgivare, men att jobba dynamiskt och utmanande med människor som tycker om en och som man trivs med känns mycket mer stimulerande och lockande.
Tims 80-20-tillägg handlade om att 20 procent av kunderna också står för 80 procent av din energitillförsel. Och nu tror jag att jag faktiskt fattat vad han menar. Även om det i mitt fall kanske till och med är 10-90 så funderar jag på om det inte är värt att ta ett steg tillbaka, ta en liten risk och säga som de är till dessa: jag vill jobba med dig, oavsett vad det handlar om för uppdrag.
Etiketter: carlos reflektioner, försäljning, kunder
upplagd av Carlos Rojas
22:37
4 kommentarer
