I ett av världens minst kreativa sammanhang

Igår blev jag påmind om något som jag inte längre gör medvetet, men som är livsfarligt att glömma bort att göra: att skapa sig sammanhang där du blir kreativ, lösningsfokuserad och positiv.

Mina föräldrar är rätt inspirerande om man har sällskap med dom en och en, men tillsammans är de en negativitetscocktail utan dess like. De gör det mesta som går att göra både subtilt och supertydligt, för att pocka på varandra diverse bitterhet och ilska. Resultatet blir ofta att allt som inträffar blir till besvär, oro, problem eller provokation. För mig som ibland har svårt att se vad som skulle vara problemet med något över huvudtaget blir det en väldigt märklig situation. Men igår märkte jag att jag började smittas, när en av mina systrar skickade ett sms till mamma där hon berättade att min fyraåriga systerdotter, som också är min guddotter, hade sprungit sitt första terränglopp, på 1500 meter. Det första jag sa till mamma när hon, glad och stolt, läste upp, var: ”nej 1500 meter kan inte en fyraåring springa”. ”Varför inte?” menade mamma, och relaterade till något annat syskonbarn som sprungit sitt första lopp på en sträcka åt det hållet. ”Nej men det går inte”, insisterade jag. Jag vet inte hur många gånger jag sa nej innan jag kom på mig själv och kände hur jag hade dragits med i det jag insåg helt enkelt är en stark stämning där saker inte är möjliga. När jag åkte från Sverige så satt jag och planerade vilka ministrar jag skulle tillsätta den dagen jag blir statsminister, och efter fem dagar i ett annat sammanhang tror jag att det är helt omöjligt för en fyraåring att springa en och en halv kilometer.

Min briljante vän Emanuel pratade (och skrev tror jag också) för många år sen om just att skapa sig kreativa sammanhang. Han utgick ifrån att det fanns stunder och miljöer där han var mer kreativ, och reproducerade dem. Det kunde vara att åka tåg till exempel, eller för min del att bada. Det kan vara att jobba på natten, eller att prata med vissa personer. Sätt dig bara och försök rita ut i vilka sammanhang du fått dina senaste snilleblixtar, så har du nog en okej bas att utgå ifrån.

För min del är jag nu inne på femte dagen av tjugo som jag tillbringar hos mina föräldrar i Spanien den här sommaren. Jag ser det som en utmaning i att behålla min optimism och lyckas var kreativ även när jag har de kanske absolut uslaste förutsättningarna omkring mig. Jag blir faktiskt stolt över mig själv och att jag lyckades vara kreativ, producerande och möjlighetsfokuserad flera år då jag fortfarande bodde hemma, och startade Epigon och annat. Dessutom försöker jag fokusera på miljön, som i sig faktiskt är fantastiskt inspirerande här. Bland annat lyckades jag skriva ett utkast till en roman på tre veckor när jag åkte hit ensam våren 2005.

Allt går förstås, samtidigt som allt går lättare och med mer glädje om du omger dig med människor som också valt att se möjligheter istället för problem, som säger ”och” istället för ”men”, som tycker att inte ens himlen är en gräns. På tal om det drömde jag inatt att jag gled runt i rymden i astronautdräkt och sen gled ner över världen. Jag gillade framförallt att få utlösa en liten fallskärm som jag använde när jag började närma mig marken!