Ghetto Show

För mig är samhällsförändring i kapitalistisk förpackning inte så känsligt. Det har ju varit det hittills. Folk har inte känt att det är förenligt att tjäna pengar på sin idealism. Så idealister har sökt bidrag. Och kapitalister har tagit dina pengar för smör, toapapper och hyror. Jag tror alltid att det är smartare att som idealist få över pengar som annars hade blivit enskilda personers bonusar, eller vinst. Istället för miljontals enskilda personers skattepengar. Majoriteten av statskassans pengar (skatten) kommer från arbetarklassens pengar, och därmed är det arbetarklassens pengar som du söker när du söker bidrag.

Jag hade en moment of clarity en dag när jag var rätt bakis och tog en promenad på Långholmen, måste varit 2005, och lyssnade på Talib Kweli när han sa ”i wanna get rich like jay z” och insåg att det är den bästa vägen att åstadkomma förändring. Morgonen efter träffade jag Zanyar och sa att vi var tvungna att prata. Han sa att han också ville prata och hade tänkt på en sak, som visade sig vara exakt samma som jag: Vi måste visa att det går att bli rik och mighty genom att vara förort. Vilket vi blev, ett tag. Nästa gång blir det ett längre tag.

Hur som har jag sen dess en övertygelse om att summan av kardemumman är att samhällsförändring åstadkommer vi när vi visar på vinsten. Det behövs också frizoner som inte är beroende av marknaden för utveckling, tex inom konsten, för att folk ska kunna experimentera, och de flesta goda idéer går ändå att bygga upp på en efterfrågan. Eller hur är det med toapapper och bostäder? Är toapapper ett samhällsförändrande företag? Ska vi dra gränser kring vem som är det och vem inte?

God kväll, och enjoy: