Idag fyller entreprenör-Carlos 10 år!

Idag för tio år sen lanserade jag en nättidning som jag kallade för Epigon. Jag startade den på nollbudget och drev den även så i ett par år parallellt med att jag gick i gymnasiet. En av de stora anledningarna till att jag startade tidningen var att jag alltid hade tyckt väldigt mycket om att skriva, och i högstadiet hade bestämt mig för att bli journalist. I gymnasiet fick jag en lärare som inte tyckte att jag var något vidare bra på att skriva, vilket provocerade mig sjukt mycket. Jag minns att jag fick VG minus hela tiden, på varenda uppgift, och även om det inte var dåligt så kom jag från att ha fått mvg i svenska i åttan och nian och tyckte att hon var orättvis. Dessutom tyckte jag mig se att hon inte hade riktigt samma förhållningssätt till oss i klassen som var förortsungar, jämfört med de mer tillrättalagda villabarnen som var i majoritet.

Parallellt hade jag irriterat mig på att ungdomar framställdes så fånigt i tidningar (antingen som stenkastande rebeller eller med musik som enda intresse) och tyckte det berodde på att så få journalister var unga. Så jag tänkte att fan jag startar en tidning. Jag tyckte Expo var ett bra namn. Och så stötte jag på en annan tidning som hette så och minns att jag av nån anledning hade feeling för E och gick in på nån lista med latinska ord eller liknande, och fastnade för Epigon, som visade sig betyda ”osjälvständig efterföljare”. Bra ironi, tänkte jag, och bestämde mig för det. Hittade en tjänst för gratis webbadresser som jag minns gav oss adressen www.epigon.cjb.net och kompletterade med en tjänst som var populär då som hette ”come.to” via vilken man gratis kunde få ”come.to/epigon”. Supernice, tyckte jag! Kontakter är viktiga brukar man säga, och för mig var de det. Men jag hade inga sen tidigare. Min första fick jag genom att söka på AltaVista eller vad sökmotorn kan ha varit just då, på "ung samhällsjournalistik". Första träffen jag fick visade sig vara ett mailnätverk som hade just det namnet, som jag mejlade och anmälde mig till med lite info om min idé med Epigon och snabbt fick svar av grundaren Alexander Kristofersson, som sen i många år var ett viktigt stöd och en viktig länk in till fler kontakter för mig. Allt var mycket närmare än jag hade trott!

Sidan låg ute 1 april 2000 och jag hade börjat genom att julen innan göra en skiss, en enkel layout på nätet och en fråga på Passagens forum som hette 15+ där jag efterlyste folk som ville skriva i tidningen med mig. Fem månader var inte lång tid, men det var mer än jag hade behövt. För det hände en grej i januari som fick mig att definitivt välja väg.

Tomas Melin, en av de här första jag hittade på nätet som ville skriva med mig, hade undrat varför det plötsligt hade gått över en månad mellan våra kontakter, efter att vi börjat med intensiva diskussioner, ny layout och annat efter att vi hookade på det där Passagen-forumet. Det som hade hänt var att jag och min dator hade blivit haffade av polisen. Det var nämligen så att min entreprenörsbana redan hade börjat något år tidigare, men tyvärr inte i lagligt format. Det här var på den tiden väldigt få hade bredband och program och spel cirkulerade på brända cd-skivor, och vi var ett gäng på sju-åtta stycken i Sverige som hade börjat kapitalisera på det. CD-brännarna var dyra (1500-2000 kr) och inte alla hade tillgång till de senaste programmen och spelen. När jag fick min första dator med brännare så satte jag igång. Först gjorde jag en hemsida som hette BBW, Billiga Brända Warez, som Telia tog bort från servern, och sen gjorde jag en klon som jag kallade Geniuz 2000 som bara sålde via mail till en stock på 50-60 kunder, om jag inte minns fel. Jag tjänade någon tusenlapp eller så i månaden och för en femtonåring var det att vara rik. Och när spiralen snurrade som mest uppåt och försäljningen ökade så åkte jag dit. Och det var verkligen så där typiskt, att jag visste att jag skulle åka fast om jag fortsatte, ”men bara en beställning till”… Så jag hade satt mig ner för att tänka vad jag ville göra och kombinerat med att jag var lack på svenskläraren så satte jag igång med Epigon för att ha arbetsprover när jag hade gått ut gymnasiet och då skulle kunna söka jobb med det eller enklare komma in på journalisthögskolan. Och så kom en lärare in på en lektion och lämnade ett meddelande på min bänk att jag skulle ringa min mamma. När jag gjorde det berättade min mamma skärrad att polisen hade varit hemma hos oss och tagit det mesta i mitt rum som var av värde för mig. Min dator, med mitt internet, mina musikskivor, mina papper, mina block, mina anteckningar… Det var nog första gången jag hade ett riktigt tungt täcke av ångest över mig och jag minns hur jag la mig på en bänk i en avskild skolkorridor och avslutade samtalet i mobilen.

Jag minns att jag aktivt övervägde att fixa pengarna jag behövde till skadeståndet genom ett grövre aggressivare brott, och jag mins att min älskade syster Helena, som jag har så mycket att tacka för, när jag gick i de här tankebanorna pratade om hur brottslingar ofta återföll i brott för att betala sina skulder för tidigare brott och att det var så allt gick åt helvete till slut. Det var innan jag hade vågat berätta och jag insåg med den tanken som grund att jag inte skulle falla för systemet, att jag skulle sota skiten legit, lagligt. Jag hade sökt och fått ett jobb på Cykelringen precis när jag åkte fast för att börja generera inkomst och smed länge en plan om att kuppa dagskassan den vårlöningsdagen jag visste att det skulle ligga som mest pengar där. Kanske var jag feg i slutändan, men jag tror faktiskt att det mer var ett aktivt val. Jag hade kunnat fortsätta med smutsiga affärer men är stolt att jag inte återföll i brott för att betala de dryga 120.000 kronor jag till slut dömdes till. Hur det svenska rättssystemet resonerar när den ger ett sånt skadestånd till en sextonåring från ett socialt mer komplicerat område, med pensionerade föräldrar utan inkomst att tala om, och som är mitt i en gymnasieutbildning, kan man ju fundera över.

Epigon blev i alla fall min livlina, tillsammans med Cykelringen (utan att jag behövde råna dom), som gav mig de 5000 i månaden jag pungade ut med i två år från att jag fyllde arton. Och för att det uppfyllde drömmar åt mig. Om att ha ett fint kontor, gå på viktiga möten, och bli bekräftad över att mina idéer har ett värde genom att hitta de som ville investera i dom. Ideerna alltså. Jag tror att det formade mig väldigt mycket som entreprenör. Epigon finansierade jag via bidrag från Ungdomsstyrelsen, och efter Epigon så lärde jag mig via Gringo att finansiera mina idéer på den kommersiella marknaden. Ännu oslipad affärsmässigt, Gringo blev ett jätteprojekt som vi drev med en ambition att vara affärsmässiga som aldrig lyckades. Enkelt förklarat av två skäl: för att vi räknade för optimistiskt på hur mycket pengar vi skulle dra in, hela tiden, och för att vi hade många verksamheter, av vilka vissa gjorde vinst och andra gick back, och vi behöll de som gick back för att det kändes viktigt för oss att de skulle finnas. I efterhand var det superkorkat – att bevara dom dödade ju de andra! Någon dag längre fram tänkte jag skriva lite om hur jag tänker att du kan behålla och utveckla din idealism och dina samhällsförändringsidéer i ”kommersiellt format”. Lärdomarna jag drog har jag använt för att utveckla den företagsgrupp jag driver idag, Carlos Rojas Samhällsentreprenörer, eller CRS som jag säger när jag vill bli klar idag. CRS rymmer bara företag som driver en samhällsförändrande process, och där vi också tjänar pengar på denna genom kunder som vill betala för sin del av det samhällsförändrande arbetet. Med de första två av företagen vi har, Medborgaranalysen och MIKLO, lärde jag mig det mesta jag idag använder om just att jobba mindre och få mer gjort. Jag startade båda parallellt under ett år då jag jobbade tre dagar i veckan. MIKLO omsatte 200.000 första året, och Medborgaranalysen drygt sjuhundra. Att jobba effektivt och med det jag tycker om, är en en nyckel för mig för att må bra i mitt liv. Runt 35 arbetade timmar, landar jag på när en vecka har gått, just nu. Vissa veckor jobbar jag mindre, någon vecka blir det mer.

När jag hade fått barn funderade jag på om jag verkligen skulle hålla på med egna företag istället för att ta en trygg tjänst med en trygg inkomst. Och det som var helt avgörande för mig, för att välja att fortsätta med företagandet, var just att få arbeta mindre, och över allt annat: att få bestämma över min egen tid. Jag ville inte behöva förklara mig för någon chef om jag var orolig för något av mina barn och ville dra iväg till akuten, eller bara kände för att ligga kvar i sängen två timmar extra på morgonen istället för att stressa iväg till märkliga tider jag skulle vara tvungen att hålla.

Epigon finns alltid kvar som en referens för mig, hur roligt det var, och hur svårt det är, hur mycket fantastiska saker man kan göra, och lära sig, genom att få välja vad man vill göra, och hur. Och när. Och varför.

Dagens make money-låt blir en som snurrade i min skivspelare redan då. Den är på spanska, heter översatt ”Göra pengar” och på 2:56 säger Mucho Muchacho, som sångaren heter, ”idag gör jag mer (pengar) på en show en min pappa på ett år”. En mening som snurrade i mitt huvud första gången jag fick betalt tjugo lax för ett föredrag. Det var sjukt, men sant, att någon, för en timmes ”show”, skulle betala mig mer än min pappa fick på en månads kneg. Tröskeln att värdera det man gör utifrån just den marknaden man är på, och inte undervärdera sig för att man tänker att ”jag kan inte ta så mycket betalt”, är en sak som många får kämpa med. Jag supportar gärna dig om du är där!