Fotbollen har varit avgörande i mitt liv

När Spanien vann EM för två år sen var det något som förändrade mitt liv. Eller i varje fall drev det framåt i en positiv riktning. Jag har sen tio-elva-års ålder varit fotbollsfanatiker av rang. Spansk fotboll var länge överordnat det mesta i mitt liv. Med tiden och det groende ansvaret som kommer strax efter tonåren så blev platsen mindre, jag hade mindre tid att följa och studera fotboll som jag hade gjort tidigare, men det var kvar som ”styrdokument”.

Att spanska landslaget vann just 2008 spelade roll för mig eftersom de gjorde det efter att ha gjort vissa förändringar i sitt beteende, som jag insåg att jag också behövde göra. Spanska fotbollslag, och landslaget, hade till dess haft ett mönster, där de började matcherna med enormt självförtroende, som bäst i världen både på planen och i sitt ego. Gjorde de mål tidigt vann de matcherna, men trillade bollen inte in så växte frustrationen. Ofta så var tipping point efter 60 minuter ungefär. Hade inget mål gjorts då så tog känslan av orättvisa över, laget slutade spela som lag och alla försökte ta ansvar individuellt istället för att fortsätta med lagspelet.

I EM 2008 avtog det här mönstret. Delvis trillade målen faktiskt in, men laget uppvisade ett tålamod och ett lugn som signalerade: ”det kommer när det kommer, och jag vet att det kommer”. Både till sig själva, och motståndarna. Det kanske mest skrämmande man kan signalera om någon går in för att knocka dig. Tålamod var en nyckel för dem. Det var ingen brådska. De visade inte upp en känsla av att vara tvungna att vinna det där mästerskapet just då, som de hade gjort i alla mästerskap jag hade sett sen 1994, utan hade bara tålamod. Hade avsagt sig favoritstämpeln. Ingen frustration. Och då kom det.

Dessutom hade landslagstränaren petat Raúl, den stora fixstjärnan i Spanien sen slutet av nittiotalet. Han hade varit bäst alltid, men aldrig bidragit till att landslaget som lag gick framåt. Så han fick inte följa med till EM. Genom att ledaren tog ett rationellt beslut istället för ett känslomässigt när han tog ut truppen, bäddade han för framgång.

Jag började gråta minuterna innan finalen mot Tyskland började. Jag satt själv, för jag hade fått nån tvångstanke om att jag var tvungen att kolla på matcherna själv för att det skulle gå bra för Spanien. Och började fälla tårar. Det var när de sa att ”El niño”, barnet, Fernando Torres, kanske kunde bli historisk och avgöra finalen åt Spanien precis som Marquitos hade gjort 40 år innan. Bilden av framgången fick det att rysa inom mig, jag delade känslan av att springa in på planen och avgöra, och skriva historia. I trettioandra minuten så avgjorde mycket riktigt Fernando Torres och Spanien vann EM.

Efter det fick tålamod en helt ny roll i mitt liv. Jag insåg att jag hade stressat fram framgång. Jag ville ha den så mycket att jag slog mig blodig för den. Och blod är sällan något som ger framgång. Der ser i varje fall extremt icke-framgångsrikt ut. Rent tekniskt så bestämde jag mig för att inte ha en deadline för när jag skulle genomföra mitt drömprojekt. Att det kommer när det kommer, det kvittar om det är om 20 år, eller 40. Det finns inget ”moment is now”. Eller i alla fall väldigt få sådana. Tog jag det lugnt, och behöll tålamodet skulle det komma ändå förr eller senare. Ödmjukt stolt skulle jag vänta in rätt tillfälle att uppfylla min dröm, och när tillfället kom, så skulle jag vara professionell och rationell. Och leka fram det, göra det vackert. Precis som Spanien gjorde 2008 – och kanske gör även 2010.

Lägger in den här make money-låten idag. ”Kanske tung i trakten, vi är bäst i Norden”